Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Drömmen gick i uppfyllelse – hon blev poet och änka

Tove Ditlevsen. Foto: Mogens Berger/RITZAU / Ritzau Scanpix

Skildringen av narkomani och äktenskap blev en skandalsuccé.

Ulrika Kärnborg läser Tove Ditlevsens klassiska roman ”Gift” från 1971. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I föräldrarnas bokhylla stod tre romaner som förändrade mitt sätt att läsa, det var Sylvia Plaths ”Glaskupan” och Suzanne Brøggers ”Crème fraîche”, men framför allt var det den danska författaren Tove Ditlevsens ”Man har gjort ett barn illa”. Alla tre är tidiga exempel på vad som i dag kallas autofiktion, alla är mästerverk i egen rätt, men mest grep och griper mig Ditlevsens hyperintelligenta och avskalade sätt att skriva på, till synes uppriktigt som ett barns. Hon är den skandinaviska författare från mitten av 1900-talet vars influenser syns tydligast i dag.

Men allt handlar verkligen inte om stilen. I Danmark blev ”Tove” från och med debuten med diktsamlingen ”Pigesind” 1939 en kändis. Redan i unga år söp, älskade och spisade hon frikadeller med män från de så kallade innekretsarna; sedan tillbringade hon resten av tiden med att skriva om sitt intima liv. 

Självbiografisk klassiker

Tove Ditlevsens bästa roman, den tredje och sista delen i en berömd självbiografisk svit, heter ”Gift”. Det är också den som Natur & Kultur väljer att ge ut när man nu försöker väcka liv i detta imponerande författarskap. I hemlandet är Ditlevsens texter heta; från de folkkära dikterna, till självbiografin och sarkasmerna i tidningsartiklarna, men i Sverige är hennes böcker glömda och hittas bara på enstaka antikvariat eller loppmarknader.

”Gift” är en knivskarpt kuslig bok som kryper under huden på läsaren. Det är inte bara titeln som är tvetydig – den syftar både på Ditlevsens tre första äktenskap och på hennes narkomani – utan själva berättelsen. Den börjar nog så oskyldigt med att den unga författaraspiranten Tove gifter sig med en mycket äldre man, försäkringsagent och tidskriftsredaktör, för att få en ställning i samhället, men hamnar snabbt i en mörk skildring av missbruk och besatthet. Man nummer tre, Carl, som är läkare och psykiskt sjuk, utför en abort på henne. Under ingreppet ger han henne, med viss beräkning, petidin och hon blir snabbt beroende av både Carl och knarket.

Kvinnors smärtsamma erfarenheter och subjektiva upplevelser är tabu, de ska inte upp i ljuset, det kostar alldeles för mycket att ta sånt på allvar.

”Gift” kom ut 1971 och blev en skandalsuccé. När kritiken mot Tove Ditlevsen, som stundtals var brutal, hotade att kasta henne ur sadeln, försvarade hon sig förvånansvärt lågmält: ”Vad är det med privatlivet som är så hemskt, att det inte får komma ut. Vad är det då som försiggår där?”.

Ja, vad är det som försiggår där? Med den lilla meningen lyckades Tove Ditlevsen ifrågasätta hela kritikerkårens bigotta inställning till kvinnliga konstnärer. Kvinnors smärtsamma erfarenheter och subjektiva upplevelser är tabu, de ska inte upp i ljuset, det kostar alldeles för mycket att ta sånt på allvar, särskilt om skildringarna gäller det fula köttsliga, sex, förlossningar, övergrepp, frigiditet och aborter, tycks den mena.

Kristina Lugn

Tvärtom, sa Tove Ditlevsen, som inte var rädd för att läsarna skulle förväxla liv och verk eller ta henne för någon av de hudlösa huvudkaraktärerna i romanerna. I sin hjärtespalt i veckobladet Familjejournalen uppträdde hon ibland som empatisk väninna, men oftare som en fullfjädrad sadist när hon skällde ut läsarna eller ironiserade över deras problem på ett sätt som påminner om Kristina Lugns framfart i ”Allvarligt talat” (Sveriges Radio).

Mot slutet av sitt liv, strax innan självmordet 1976, skrev den då 59-åriga Ditlevsen att hon aldrig drömt om att få en man, utan egentligen ända sedan barndomen velat bli poet och änka – och även om hon misslyckades med mycket så gick hon i land med just det.

ROMAN

TOVE DITLEVSEN

Gift

Översättning Ninni Holmqvist

Natur & Kultur, 171 s. 

Ulrika Kärnborg är författare och litteraturkritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Saturnus tecken”.