Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Död i godisförpackning

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SERIEROMAN

SIMON GÄRDENFORS | Död kompis | Egmont Kärnan, 184 s.

Efter att ha ömsom fnissat, ömsom generats av den mångsysslande serietecknaren Simon Gärdenfors frysmatkritik, tecknade nybuskis och drogromantiska crazyrap, överraskades jag av det rättframt tragiska anslaget i hans nya serieroman, sorgeskildringen Död kompis.

Förvisso uppenbarades svarta stråk hos de gulliga figurerna även i Gärdenfors förra serieroman Simons 120 dagar, som skildrade författarens märkliga sexturné hos kvinnliga fans. Men i likaledes självbiografiska Död kompis, berättelsen om hur hans liv påverkas av att hans bästis plötsligt avlider i melingokocksjukdom som 18-åring, tätnar mörkret. Gärdenfors går in i upprepade depressioner och förlorar sina vänner. Ett försök med ljusterapi hjälper inte.

Simon Gärdenfors näpna stil, ett slags kawaii-marinerat Chris Ware-manér, är konsekvent och genomtänkt. Figurerna är som hämtade från godisförpackningar. Varje uppslag har en ny färgdesign och små infällda ansikten som kompletterar sidornas tonläge.

Död kompis är rakt berättad och genuint rörande. Att Gärdenfors tecknar även sitt 30-åriga jag som en mellanstadiepojke med skäggstubb gör att känsloregistret renodlas till barnets brutala uppriktighet. Inför katastrofen står vi alla med nakna ansikten.