Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det var ju här vi skulle leva våra liv

Vid det här havet i England har Amanda Svensson bott i snart sex år.
Foto: Amanda Svensson / Privat
Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressen. Hennes senaste bok är ”Ett system så magnifikt att det bländar”.
Foto: ALEXANDRA A. ELLIS / NORSTEDTS

Vad är ett hem och hur vet man var det ligger? Amanda Svensson flyttar hem till Skåne från England och tar västgöten Erik Andersson till hjälp. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. En morgon i september, när min man kom hem efter att för första gången på sex månader ha lämnat vår dotter i skolan, satt jag i soffan och grät. Han frågade så klart vad som var fel, och jag sa (eller snarare hulkade): Jag vill HEM.

Det paradoxala var naturligtvis att jag likt de flesta andra det här året hade tillbringat mer tid hemma än någonsin. Typ 98 procent av all tid. Det var bara det att jag plötsligt insett att det vi kallade vårt hem var fel hem. Fel åkrar utanför fönstret, fel hav på andra sidan åkrarna och fel himmel ovanför, fel växter på strandängarna, fel språk på radion och fel mejeriprodukter i mataffären. Och viktigast av allt: fel, med andra ord alldeles för långt, avstånd till familj och vänner.

I nästan sex år har vi bott i England, och det har varit några av de bästa åren i mitt liv. Före pandemiutbrottet hade vi ingen som helst avsikt att flytta härifrån, tvärtom, vi skulle köpa ett hus och slå oss ner för gott. 

Men så kom coronan.

Inte för att det hörn av England där vi hamnat nödvändigtvis var bättre än någon annan plats på jorden, utan helt enkelt för att det var där vi råkade befinna oss och så hade gjort i tillräckligt många år för att det skulle kännas som hemma. För att det var det enda hem vår dotter kunde minnas. För att den väldigt speciella gödseldoften om vårarna alltid påminde mig om hur lycklig jag varit när vi först flyttade hit, och för att detta att bo intill Atlanten aldrig verkade förlora nyhetens behag. För att jag höll på att lära mig köra bil på vänster sida. För att jag tänkte skriva en bok om äppelodlingarna i Somerset.

Amanda Svenssons köksträdgård.
Foto: AMANDA SVENSSON / PRIVAT

Men så kom coronan, och det hem som skulle ha varit en borg blev, åtminstone för mig, snarare en sorg. Känslan för en plats färgas av vad man upplever där, och svart är en färg som dränker alla andra färger. De fem och ett halvt lyckliga åren jag har levt på den här platsen har helt enkelt inte haft något att sätta emot de sex månadernas depressiva töcken som jag trädde in i när världen stannade, och som jag fortfarande inte helt har tagit mig ur. Om det här året har lärt mig någonting om vad definitionen av ett hem kan vara, så är det nog detta: Hemma är inte nödvändigtvis den plats där man är som lyckligast. Hemma är den plats där man vill vara när man är som olyckligast.

Hem betyder i mitt fall Skåne, och det är alltså dit det bär av i januari. Flyttförberedelserna pågår som bäst, och jag läser författaren och översättaren Erik Anderssons nyutkomna ”Hem. Resor i Västergötland” – en bok som närmar sig frågan om vad ett hem egentligen är från en mycket bokstavlig synvinkel. 

Erik Andersson.
Foto: Erik Andersson / Daidalos

Mellan åren 2012 och 2019 har Andersson besökt alla de socknar i sitt hemlandskap Västergötland som har namn som rymmer just ordet ”hem”, från de uppenbara (Berghem, Gökhem) till de som kräver ett visst mått av lingvistiskt detektivarbete (Hömb, Hajom). Hur ordet ”hem” ska tolkas i det här sammanhanget är inte helt givet – de flesta av namnen går tillbaka till forntiden, och vem som utsåg något till ett hem värdigt ett namn, huruvida hemmet i fråga var ett hus, en hel bosättning eller ett ännu större område och så vidare, är frågor som inte ens Anderssons gedigna efterforskningar alltid kan ge svar på. 

Men generellt kan man nog säga att det här är en typ av ortsnamn som vittnar om den långa period i människans historia då människor i regel inte behövde tvivla på vad hemmet var, eller var det låg. Hemmet var där man föddes, levde sitt liv, dog. För moderna människor är det annorlunda. De flesta flyttar från platsen där de fötts, flyttar ofta flera gånger under livet, fogar idel nya hem till samlingen och känner sig i bästa fall hemma på många ställen, i värsta fall ingenstans.

”Hem. Resor i Västergötland”.

”Hem” är inte första gången Andersson gräver där han står (eller, ska man hellre säga, där han går) – Västergötland spelade huvudrollen redan i romanen ”I den larmande hopens dal” från 2008 – men den extrema närläsning av ett fysiskt och mentalt landskap som här sker är ändå något utöver det vanliga. Anderssons vandringsberättelser blir läsvärda inte för att det är något särskilt speciellt med just Västergötland, utan för att det är något speciellt med att känna sig så totalt hemma på en plats som Andersson gör där, och med den uppmärksamma blick som bara den som verkligen känner en plats kan rikta mot den. För bokens sista text behöver Andersson inte ens bege sig någonstans – den sista socknen är den där han är född, och efter ett antal utflykter till andra orter återigen bor, Hemsjö. ”Jag behöver inte resa till Hemsjö. Jag är redan där. Jag har varit här i hela mitt liv.”

Och jag tänker att det kanske är den allra enklaste, och vackraste, definitionen av ett hem: Den plats där man är, också när man inte är där.



SAKPROSA

ERIK ANDERSSON
Hem. Resor i Västergötland
Daidalos, 318 s.



Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Ett system så magnifikt att det bländar”.



LÄS MER – Linda Skugge möter Lena Einhorn: Jag har gått länge i terapi


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=77296&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.