Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det svänger om de här novellerna

Sasa Stanisic. Foto: KATJA SAMANN / WEYLER

Den bosnisk-serbiska författaren Sasa Stanisic väver in både Tinder och självmordbombare i sina noveller. 

Annina Rabe läser både jobbig och jazzig bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Att läsa Sasa Stanisic är lite som att lyssna på ett stycke jazz av det mer krävande slaget, kanske något i stil med Ornette Coleman. Den intellektuella uppmärksamheten krävs för att hänga med i alla de tvära kasten och svängningarna, samtidigt som viss emotionell kapitulation också behövs för att kunna leva sig in i detaljerna med alla sinnen. Det är inte helt lätt att hänga med i handlingen i dessa noveller. Inte bara för att där pågår ett slags ständig lek med fiktionen, utan också för att de böljar så rent språkligt – och översättaren Christine Bredenkamp följer med i varje nyans. Gång på gång inleds meningar som utmynnar på helt oväntade ställen. Ibland är det ganska obegripligt och ibland helt betagande, som till exempel i denna glimt från en albansk pizzeria i Stockholm: 

Och ändå måste den syriska pizzan ätas upp, liksom livet måste levas vidare, även då och speciellt då det bestod av en berättelse om döden, pizzan måste ätas!/…/Trots oförenligheten mellan kanapéer och tragedi! Eller?

Novellerna hänger ofta ihop. Bland annat dyker de två vännerna berättarjaget och hans vän Mo upp i flera av dem. De befinner sig på ett slags tragikomisk resa genom Europa, i en novell på ett galleri i Stockholm där Mo stjäl en ”surrealistisk målning av en syrisk konstnär” och trånar efter en undflyende människorättsaktivist vid namn Rebekka. De misslyckas med det mesta, men deras vänskap förblir bergfast och innerlig. 

Tinder och självmordsbombare

Stanisic, som har rötter i Bosnien-Hercegovina, är mer samtida här än i sina två romaner: här flimrar den splittrade nutiden förbi med Tinder och självmordsbombare om vartannat. Kriget och döden gör sig hela tiden påminda, även i de mest dråpliga sammanhang. Men finast är den sista novellen, ”I detta vatten sjunker allt” om en pojke och hans farfar, där Stanisic drar ner tempot och låter den stökiga jazzkonserten utmynna i ett vackert, vemodigt solo. Det finns partier i den här bråkiga, jobbiga boken som jag verkligen älskar. 

 

NOVELLER

SASA STANISIC

Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig!

Översättning Christine Bredenkamp

Weyler, 197 s.

 

LÄS MER: Hynek Pallas "Ex" – en personlig berättelse om migrationserfarenhet i Sverige 

 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.