Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det ständiga arbetet har blivit en sjukdom

James Suzman.
Foto: Natur&Kultur
Paul Enequist.
Foto: Privat

James Suzmans ”Arbete” är en imponerande panorering över arbetandets långa historia.

Paul Enequist saknar de politiska slutsatserna – men lyckas föreställa sig den arbetsovilliga lycklig. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. År 1977 kollapsade statstjänstemannen Ben Aronson till följd av underarbete. Aronsons chef hade då försökt sparka honom två gånger, utan framgång. I stället fick han behålla sin lön och sin anställning, men fråntogs arbetsuppgifter och ignorerades på sin arbetsplats. Förutom kollapsen låter det ganska festligt, kan man tycka. Den sydafrikanske antropologen James Suzman återger anekdoten som ett talande exempel på hur arbete har omvandlats från medel till mål. Boken ”Arbete” är en historisk undersökning av denna process. 

Bokens centrala fråga kan kännas igen från flera samtida historiska, antropologiska och sociologiska arbeten, och lyder ungefär: är det nuvarande systemet det enda möjliga? Ett antal fackböcker på samma ämne har kommit de senaste åren, av bland andra Rutger Bregmans och Yuval Noah Harraris. Frågans relevans kan spåras till det ekonomiska paradigm som gjorts till en naturlig del av vår världssyn och politik. Det säger oss att den nyliberala ordningen är det enda förnuftiga, i förhållande till människans natur såsom konkurrensdrivna, egennyttiga maskiner. 

I ”Arbete” framställs en annan bild av människan. Suzman har under trettio år till och från levt med sanfolket, eller som de kallar sig själva, Ju/’hoansi, i Kalahariöknen. Bland dem finns fortfarande de som minns hur det var att leva som jägar- och samlare. De ägnade bara cirka 15 timmar i veckan till att samla nog med mat för att försörja inte bara sig själva, utan också gamla, barn och parasitära livsformer såsom recensenter. Man förlitade sig på omgivningens försyn för att tillfredsställa dagens behov, utan att spara inför framtiden. 

Utdelningen på arbetet sköts på framtiden, det vete som sås i dag tar månader innan den blir till bröd.

Den sociala organiseringen var strikt egalitär – så gott som alla resurser delades. Fördelningsordningen var att den som bad om något skulle få det, allt annat var tabu. Med andra ord: den hobbsianska föreställningen om människans liv i naturtillståndet som brutalt, själviskt och kort, verkar dubiös.   

När människan sedan successivt gick över till jordbruk förändrades relationen till både arbete och tid. Jordbrukets säsongsbundenhet koncentrerade arbetet till kortare perioder då den framtida avkastningen behövde säkras. Omgivningen blev en potential att förvalta, så också tiden. Utdelningen på arbetet sköts på framtiden, det vete som sås i dag tar månader innan den blir till bröd. En arbetets jäsningsprocess som kom de tidsliga horisonterna att expandera. 

Jordbrukets högre produktivitet ledde till att delar av befolkningen kunde bosätta sig i städer och ägna sig åt nyuppfunna jobb, som filosofi och politik. Suzman ser detta som grogrunden för ”det ständiga strävandets sjukdom”. Fortsättningen känner vi till: vi blev mer och mer alienerade från varandra, relativ fattigdom blev ett problem, osv. Alla basala behov kunde visserligen tillfredsställas, men nya hade inympats i deras ställe. 

I Suzmans favoritexempel USA minskade den genomsnittliga arbetstiden fram till 1930-talet. Att det stora flingföretaget Kellogg’s 1933 införde arbetsveckor om 30 timmar för alla sina anställda utan att sänka deras löner, säger någonting om tiden. Sedan dess har arbetstidsminskningen stagnerat, för att efter 1980 börjat öka igen. På 1950-talet röstade Kellogg’s anställda själva igenom en återgång till 40-timmarveckorna i utbyte mot högre löner. Och att många nu arbetar mer än de skulle må bra av, eller behöver för att klara brödfödan, medan andra får hålla till godo med prekära timanställningar, är ingen nyhet. Samtidigt har tekniken blivit effektivare och produktiviteten ökat femfaldigt under de senaste nittio åren. Hur går det ihop, kan man fråga sig. 

Suzman hävdar inte att vi kommer att sätta på oss Foodora-väskan oavsett incitament, men däremot att vi har en inneboende drivkraft att arbeta.

Bokens stora förtjänst är att den visar hur den senkapitalistiska produktionsordningen bara är en möjlighet bland flera, och inte är en logisk följd av vår ”natur”. Den antropologiska optiken ställer det främmande jämte det invanda. Det tillåter en nödvändig perspektivförskjutning. Ekonomins långa, klibbigt osynliga fingrar framträder i all önskvärd tydlighet med sitt strupgrepp om samtiden. 

Metoden kan kännas igen från den brittiska antropologen David Graeber. Han visar vad det säger om oss att vi vågar gå över gatan, eller befinna oss i matbutiker, utan att behöva oroa oss alltför mycket över att bli överkörda eller bestulna på våra morötter. Ber man en främling om en cigarett, möter man oftast en generositet som är allt annat än ”nyttomaximerande”. 

Bokens djuphistoriska panorering förankrar den i en vetenskaplig retorik. Genom att vederlägga idén om vår inneboende själviska tävlingsinstinkt, tror den sig peka ut vägen mot ett annorlunda, bättre samhälle. Förtroendeingivande, men det riskerar också att bli dess akilleshäl. 

Människan har en drivkraft att arbeta, men inte nödvändigtvis att bli Foodorabud.
Foto: Johan Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN

Suzman menar att detta evinnerliga arbetande är följden av vår från jordbrukets gryning inlärda arbetsetik blandat med konsumism, och här blir han alltför naiv. Att arbetstiden plötsligt började öka igen på 1950-talet, eller att världens resurser sedan 1980-talet koncentrerats alltmer till en liten elit, framstår knappast som direkta konsekvenser av tiotusen år av jordbruk. Problemet är inte brist på forskning, utan att det finns de som tjänar på att människor arbetar mycket och att fördelningen fortsätter vara ojämlik. Ett faktum som inte påverkas av hur vi innerst inne är. Det krävs något mer än upplysande forskning för att förändra politiken, vad detta något är lämnar boken obesvarat.

Trots denna naiva tilltro till vetenskapliga slutsatser (eller om det är en medveten avhållsamhet), så gör ”Arbete” ändå något betydande: den får vår hunsade fantasi att sakta men säkert veckla ut sig mot möjligheten att ekonomins antaganden är felaktiga, att något annat är möjligt. 

Suzman hävdar inte att vi kommer att sätta på oss Foodora-väskan oavsett incitament, men däremot att vi har en inneboende drivkraft att arbeta. I sina bästa stunder lyckas han föra oss nära det främmande, och främmandegöra det som verkar givet. Kanske finns det en tid och plats där vi kan tänka oss Ben Aronson lycklig. Där han kan använda tiden till att baka bröd, bjuda en främling på mer än en cigg, och ägna sig åt meningsfulla kollapser.  


SAKPROSA

JAMES SUZMAN

Arbete. En historik över vad vi gör med vår tid

Översättning Erik MacQueen

Natur & Kultur, 376 s.


Av Paul Enequist

Paul Enequist är frilansskribent. 



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.