Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det skramlar tomt på Alakoskis bomullsfabrik

Susanna AlakoskiFoto: Sara Mac Key
Gunilla Brodrej.Foto: OLLE SPORRONG

Med ”Bomullsängeln” påbörjar Susanna Alakoski en romansvit om arbetarkvinnor i fyra delar.

Gunilla Brodrej applåderar föresatsen men saknar gestaltningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag skulle vilja skriva att jag tycker väldigt mycket om Susanna Alakoskis nya roman, ”Bomullsängeln”. Att hon har tagit ett kliv framåt i sitt författarskap. Nått en ny nivå. Att jag nu längtar efter de kommande tre delarna om hennes mormor, spinnerskan Hildas, liv och avkommor. Inte bara för att man känner ett sug efter litterära gestaltningar av människor i vårt östra grannland. Eller för att den kvinnliga erfarenheten verkligen är nåt man gärna läser om. Eller för att jag faktiskt inte hade en susning om hur den finska textilindustrin såg ut. Samt en generande grund kunskap om hur svårt Finland drabbats i krigstid. 

Jag skulle vilja tycka om den grundligt researchade historien som börjar i beskäftiga lilla Hildas samtal med sin Kalevala-kunniga mormor på bondgården i Sorola vid 1900-talets början. Följa henne till Vasa där pigorna Hilda och Helli söker lyckan, som drängarna Robert och Arvid i ”Utvandrarna”. 

Men för att vilja lyssna på en berättelse, läsa den uppmärksamt, sida efter sida, bok efter bok, behövs mer än ett angeläget ärende. För så hårt är det att om berättaren blir långrandig, platt, eller bara ospännande, vänder sig åhöraren, läsaren, åt ett annat håll. Tankarna far i väg.

Ungefär som kamraterna Robert och Arvid i ”Utvandrarna”.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Kerstin Ekmans stora romansviter om människorna i Svartvattnet i Jämtland och Katrineholm i Sörmland. Också anspråksfullt upplagda verk där arbete, fattigdom, födslar och dödsfall, matlagning och begravning, varit viktiga inslag i berättelsen, men med ett så rikt och intressant språk att det känns som om man sitter vid fötterna till någon som besitter en djupare kunskap om livets beskaffenhet. Som berättar ur de här romanfigurernas erfarenhet så att de känns alldeles levande.

Så varför lever inte Hilda, Helli, Arto, Jonni eller Greta? Varför verkar de som inträngda i romanbyggets smala springor?

Det är nåt med den litterära gestaltningen.

När Hilda till exempel äntligen står där i Vasa inför sin så hett önskade symaskin som hon tänker använda på lediga stunder från på bomullsfabriken, upplever jag inte alls hennes begeistring utan snarare en torr bruksanvisning av en svart Singer Y2201040.

Varför verkar de som inträngda i romanbyggets smala springor?

Jag tänker på hur min egen mormors symaskin luktade, hur det kändes när man satte foten på trampan. Men Alakoski skriver: ”Den fälldes upp ur ett skåp. Locket kunde dras åt sidan så att tyget hade nåt att ligga på”. Beskrivningen är detaljerad men fadd. När jag googlar produktnumret hamnar jag på databasen för museisamlingar och där står det nästan ordagrant samma sak som i romanen: ”Fälls upp ur skåp. Locket fälls åt sidan så att tyget man syr har något att ligga på”. Och sedan fortsätter det med några meningar till som nästan inte alls skiljer sig från Alakoskis. Det kan framstå som en bagatell, men det är slappt. Och förklarar scenens brist på laddning. Andrahandsinformation från arkiv, hembygdsföreningar och museum ligger som damm över boksidorna.

Anledningen till att Alakoskis Augustprisade ”Svinalängorna” om en barndom med två alkoholiserade föräldrar blev så älskad, trots sitt enkla, nästan barnsliga språk, var inte bara ämnet utan också inlevelseförmågan. Fängslad av den kunde man själv lägga till undertexterna. Här saknar jag den och därför skramlar texten tomt.

Roman

Susanna Alakoski

Bomullsängeln

Natur & Kultur, 431 s.

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressen Kultur.

Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter stormen mot

I tv-spelaren visas Kultur-Expressen. Denna gång med Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter Gokväll-stormen.