Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det ”lilla livet” står mig upp i halsen

Elin Grelsson Almestad.
Foto: MATILDA RAHM / ATLAS
Emilia Bergmark-Jiménez.
Foto: Ida Borg
Emma Bouvin.
Foto: Kajsa Göransson
Maria Törnqvist.
Foto: Marcella Svensson
Cecilie Lind.
Foto: Lærke Posselt

Fyra nya böcker gestaltar moderskapets alla besvär och mödor i det alldagliga livspusslet.

Elin Grelsson Almestad saknar berättelserna som finns utanför en trygg svensk vardag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kanske är det en effekt av att leva i en pandemi av sjukdom, rädsla och avstånd. Eller av klimatkollapsens allt tydligare tecken med skogsbränder och smältande permafrost. I vilket fall som helst är moderskapet – framför allt som en egen kroppslig erfarenhet – någonting som syns och hörs mer än på länge. 

Egenbetald hemförlossning utan smärtstillande är det mest trendiga sättet att föda på och Instagram är fullt av amningspumpar, doulor och hashtagen #normalizebreastfeeding. Influencers lägger upp förlossningsfilmer och berättar sedan dråpligt om hur det egentligen är i moderskapet, ”bortom den tillrättalagda ytan”, och avslöjar att bebisen minsann kissade över den vackra klänningen strax efter att den till synes perfekta bilden togs. 

Så är det i det lilla livet, kroppsligt och imperfekt men åtminstone långt från den just nu så närvarande sjukdomen, döden och skrämmande omvärlden. Det finns en slags krystad gemenskap i det lilla livets alldeles lagoma lidanden; sömnbrist, kladdiga golv och mjölkstockning och allt beskrivs på likartade sätt. 

”Merleaus mamma”

Moderskapet – för det handlar om moderskap, snarare än föräldraskap, och papporna är märkbart frånvarande – syns även i årets bokutgivning. Norstedts ger ut fotografen och instagramprofilen Emilia Bergmark-Jiménez ”En förälders födelse” och DN-journalisten Emma Bouvins ”Det här är den bästa tiden i ditt liv”. Ellerströms förlag har publicerat danska poeten Cecilie Linds långdikt ”Mitt barn” och den autofiktiva essän ”Merleaus mamma” av sociologen Maria Törnqvist. Fyra böcker som till synes har lite med varandra att göra, utöver moderskapstemat. 

Bergmark-Jiménez pendlar mellan vardagligt språk med kompistilltal och mer högstämda rader om kroppen som tempel i korta texter med ursprung från Instagram. Bouvin skriver med det rappa tilltal, den glimt i ögat och enkelhet som gjort henne till en älskad småbarnslivskrönikör. Linds bok är en avskalad, rytmisk långdikt utan pauser, full av kroppsvätskor, desperation och ensamhet och Törnqvist går i en essäistisk dialog med den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty och hans intresse för kroppens fenomenologi.

Ändå är det samma saker, ja ofta nästan likadana formuleringar, som återkommer i alla texter. Sömnbristen. Förlossningssmärtorna. Svårigheterna att hålla sams med partnern. De läckande brösten. 

”Mitt barn”

Precis som i influencerflödet berättas att det är jobbigt att bli mamma. Det presenteras som en hemlighet, något det inte gick att förbereda sig på. Att det fanns något annat än ”den underbara bebisbubblan”. Att få barn beskrivs som en helt ny tillvaro, väsenskild från det tidigare livet.  

Texterna liknar dem om moderskapet som upprepats sedan kvinnor tog makten över sina berättelser om det privata på 1970-talet. Och kanske är det därför jag får en känsla av att det måste finnas andra historier om moderskap där ute. Som Nanna Olasdotter Hallberg skriver i en kommentar till den här sortens skildringar (Expressen 22/11):”Är det för mycket begärt att önska en lite högre nivå på diskursen kring mödraskap än hur jobbigt det är att inte få sova en hel natt?”. 

Texterna behandlar alla den enorma kärleken, om behovet av att vårda och skydda sitt barn, med sitt eget liv om så krävs. En uppgift som må kännas tyngande och omvälvande, men som samtidigt ofta är genomförbar i ett tryggt samhälle med trygghetssystem och fred. 

Jag vet precis hur det är att resa med ett skrikande spädbarn.

Gemensamt för de fyra författarna är också att de tillhör ett klasskikt utan vare sig trångboddhet, fattigdom eller kriminalitet som överhängande risker. Precis som i föräldraskapsflödet i sociala medier är det bara ett särskilt sorts livspussel och vardagskaos som beskrivs. Förutom i Törnqvists bok, där jaget är ensamstående efter en tidig separation från fadern, skildras också moderskapet utifrån en tvåsam, heterosexuell relation. 

”Det här är den bästa tiden i ditt liv”

I en av Bouvins texter skriver hon om att som journalist befinna sig i ett flyktingläger i Kurdistan, där bussar med flyende människor rullar in. Från varje buss hörs spädbarnsskrik och Bouvins tankar går till de egna barnen. Hon ringer hem på Facetime och texten skiftar till att i stället handla om det dåliga samvetet över att vara borta från familjen, men mina tankar är kvar hos kvinnorna och barnen i bussen. 

Jag vet precis hur det är att resa med ett skrikande spädbarn, men jag vet ingenting annat än att komma fram till destinationen och kalla den hem eller en sommarstuga. Hur gör en förälder för att sätta sig själv och barnet med mjuka lockar och lika mjukt skratt, som somnat i ens famn från första dagen i livet, i en buss mot okänd destination eller en båt över ett stormigt hav för att det är säkrare än land? Att tvingas stå ut med att stoppa om sin bebis under pappkartonger i en lervälling direkt på marken på Lesbos medan kylan faller över ön och hela Europa sagt nej till att ta emot och rädda ens barn från den grekiska vintern. 

Jag vill höra deras berättelser nu.

I Medelhavet ligger kropparna av hundratals barn som, precis som mitt barn, sovit oroliga nätter, skrattat sitt första skratt och som haft precis lika mjuk hud på halsen där under örat som min bebis har.  

”En förälders födelse”

Jag kommer att tänka på en scen i Valeria Luisellis roman ”De förlorade barnen”, där modern i familjen engagerar sig i ensamkommande barn som tagit sig över den amerikanska gränsen och nu satts i förvar, deporteras eller försvunnit. Hon står och ser på när ett femtontal barn eskorteras av polis till ett flygplan som ska ta dem tillbaka till Mexiko. Hon ser en liten pojke, kanske fem eller sex år, som suger på tummen när han stiger ombord och vänder sig om och ser sitt eget barn sovande i bilen med tummen i munnen. ”Pojken kommer att försöka hålla sig vaken medan han väntar på att de ska lyfta, precis som min dotter gör, precis som barn i hans ålder gör.” 

Något liknande är Hanna-Linnea Rengfors inne på i sin debutdiktsamling ”Närhetsprincipen”, som handlar om relationen till de egna barnen i en värld där katastrofen bara drabbar andra. I en intervju i samband med att diktsamlingen kom ut i våras konstaterade hon att ”Jag kan inte sova om mina barn inte är säkra och mår bra. Men det går fint att somna trots att andra barn ligger kalla, hungriga och otrygga”. Hon sätter fingret på den där banala, men samtidigt så viktiga, insikten om barnets skörhet och totala likhet med alla andra små barn och hur skilda förutsättningarna mellan dem är. 

Om det finns en gemensam berättelse, en erfarenhet, av föräldraskap måste den omfatta de barnen och deras mödrar. Med all respekt för alla svåra erfarenheter av föräldraskap som också kan finnas i ett tryggt samhälle utan behov av flykt; jag vill höra deras berättelser nu.  



SAKPROSA

EMILIA BERGMARK-JIMÉNEZ

En förälders födelse

Norstedts, 182 s.

SAKPROSA

EMMA BOUVIN

Det här är den bästa tiden i ditt liv. Rapport från ett moderskap

Norstedts, 188 s.

SAKPROSA

MARIA TÖRNQVIST

Merleaus mamma

ellerströms, 224 s.

POESI

CECILIE LIND

Mitt barn

Översättning Jonas Rasmussen

ellerströms, 136 s.



Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida.