Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det här kan vara den bästa roman jag läst i år

Johannes Anyuru.
Foto: Maja Kristin Nylander / Norstedts
Lizette Romero Niknami.
Foto: PRIVAT

Johannes Anyurus nya roman ”Ixelles” utgår från postkoden till ett fattigt område i Antwerpen.

Lizette Romero Niknami kapitulerar fullständigt för en roman märkt av kärlek och sorg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Jag skapade agenturen för att låta människor mötas, fria från sina befästa identiteter. Fria från ärr. Vi låter världens tillstånd avhandlas på ett sätt som också de som har krossats av historiens våld kan höra. Det är så vi läker världen.”

Foto: Norstedts

Om sanning, sorg, systemet och själen. Om rasism, fattigdom, fiktion, längtan och hopplöshet. Om migrantens ensamhet. Om livet och döden. 

Författaren och poeten Johannes Anyurus nya roman ”Ixelles” utgår från postkoden 2070 i Antwerpen, ett fattigt område där huvudkaraktären Ruth en gång växte upp, och som hon sedan lämnade efter att hennes pojkvän Mio mördades. 

När romanen tar sin början arbetar Ruth på en mystisk agentur, som förmögna anställer för att påverka den folkliga opinionen. Här, på denna förfinade blandning av PR-byrå och trollfabrik, skapar Ruth fiktiva människoöden. Människor som sedan ger sig ut i världen, skriver debattartiklar, och deltar i det offentliga samtalet. De uppträder som vanliga människor, med verkliga åsikter, men är noggrant placerade för att påverka omgivningen åt endera hållet. 

Samtidigt uppfostrar hon sin och Mios gemensamma son, och försöker skydda honom från hans historia och sitt eget förflutna, genom att ljuga om omständigheterna för Mios död, ljuga om varifrån de båda kommer, och sedermera också att hon börjat ifrågasätta om Mio verkligen är död. För Ruth har hört rykten om att Mio lever, och hon har fått tag på en mystisk cd-skiva, där någon som utger sig för att vara Mio säger att han lever, att han befinner sig på ”avdelningen för ingenting”. 

Vad är det att leva i närvaron av en frånvaro, av en död älskad?

Detta är premissen för ”Ixelles” som delvis lånar sin form från thrillern, genom att låta nutidsplanet alstra gåtor, som ifrågasätts, kompliceras och ställs på ända, med hjälp av tillbakablickar och perspektivskiften. Romanens elastiska berättarform följer stundom Ruth, Mio och en rad andra personer från deras familjer och grannskapet, men arbetar också återkommande med ett barnperspektiv. Genom rollspelets strikta och samtidigt spontana form, med spelledare, tärningar och improvisation, undersöker samtidigt Em sina båda föräldrar och deras hemligheter.  

”Ixelles” hejdar dock läsaren från att bara ägna sig åt den mystiska intrigen, med hjälp av ett bildspråk präglat av koncentration, och frågor som hela tiden griper i samtiden, litteraturen, och det djupt mänskliga. Vad är ett hem? Vad är fiktion och vad är verkligt, när fiktionen blir en reell politisk och materiell kraft? Vad är det att leva i närvaron av en frånvaro, av en död älskad? Och blir man inte alltid hemsökt av de dödas röster, när man sörjer? 

Ibland funderar jag över om ”Ixelles” skriver ut för mycket, ägnar väl stor plats åt pauser och upprepningar, att den, trots sina många hemligheter, verkligen vill lägga ut hela texten om karaktärernas tankar och inre liv. Men jag märker också att jag inte känner mig skriven på näsan av detta, att jag inte störs av det. I stället inser jag att denna tendens snarare fungerar som ett dröjande i texten, som tvingar en att stanna, läsa långsammare. De många pauserna och viljan att skriva samma sak flera gånger, blir därför inte till ett överflöd som kunde redigerats bort, utan får både orsak och funktion. Konsekvensen blir en ömhet och varsamhet om romanens karaktärer, en intimitet och omsorg som kanske inte annars hade kunnat uppstå: ”Om hon själv haft pengar skulle hon gett honom hälften och sagt till honom att tumla, att sluta jobba dubbla skift./ Res bort./ Res och kom hem igen sådan du var./ Fri./ Fri”

Och så kapitulerar jag fullständigt för denna roman så märkt av kärlek och sorg. Kanske är det bara så enkelt att Johannes Anyuru skrivit den bästa roman jag läst i år.


ROMAN

JOHANNES ANYURU

Ixelles

Norstedts, 423s.


Lizette Romero Niknami är poet och medarbetare på Expressens kultursida.




Månens sällskap: Helig geometri

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/helig-geometri-136238/light?platform=podplay

PODCAST. Om den högsta formen av mystik. Och om att bli en glädjens clown på scen. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.