Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här kalaset är alltför snacksaligt

Marie Lundström.Foto: Alexander Mahmoud / Albert Bonniers
”Sanningens kalas”.

Ulf Olsson har invändningar mot Marie Lundströms debutroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Romanformens styrka och samtidiga svaghet är att den är så förlåtande: en roman kan se ut lite hursomhelst. Men alldeles förlåtande är den ändå inte: den tillåter kanske prat – men står den ut med det? Tål ens romanformen en berättare som framställer sig som en ”hulkande snackpåse”? Och tål läsaren 250 sidor text där en central karaktär hela tiden kallas ”Mamsingen”?

Mina frågor gäller av radiojournalisten och kritikern Marie Lundströms debutroman ”Sanningens kalas”. På det kalaset minglar ett överflöd av ord. Orden föranleds av de starka känslor som nu måste uttryckas: av kärlek och passion, av avstånd och skillnader, av svek och förräderier, av minnen och intryck.

Kort sagt: ”Sanningens kalas” är en roman som hyperventilerar. 

Och läsaren blir mest andfådd av att försöka hänga med i svängarna.

'Sanningens kalas' framställer sig som en sorts autentisk berättelse.

Norrbottniska, pratsamma berättaren Isabel är på väg in i medelåldern. Hon har en make men älskar en annan man, hon har två barn, hon har sin mor, kallad Mamsingen. Hon har ett arbete som guide i Stockholms stadshus, där hennes arbetskamrat Maggan, tio år äldre, genomgår en parallell historia av skiljas eller inte skiljas. 

”Sanningens kalas” framställer sig som en sorts autentisk berättelse. Redan tidigt berättar Isabel att orden vi läser reser genom hennes kropp, från tårna via bålen, till huvudet, för att komma ut på papperet: ”Det är ord som rest. Det är ord som våndas över att komma hem. Och samtidigt längtar efter att äntligen komma fram i rätt ordning för berättelsen.”

Isabel är ingen dumskalle.

Men de ord som nu är fästade på romanens papper är inte alls märkta av erfarenhet. De flyger omkring, men betyder inte mycket.

Isabel är ingen dumskalle. Hon har en insikt: ”Världen är full av prat”. Men varför då flytta in pratet i en roman? Isabels svar är att ”så länge vi fortsätter att prata, finns vi till.” Men om pratet kväver orden? ”Sanningens kalas” lider av koketteri och putslustigheter, som dödar de öar av mänsklighet där finns i romanen.

 

 

ROMAN

MARIE LUNDSTRÖM

Sanningens kalas

Wahlström & Widstrand, 266 s.

 

 

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och medarbetare på Expressens kultursida. 

 

 

Lyssna på Lunch med Montelius

https://embed.radioplay.io?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.