Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är ett nästan omöjligt mästerverk

”Atlas”.
Aris FioretosFoto: Sara McKey / www.saramackey.se
Victor Malm.Foto: Izabelle Nordfjell

Aris Fioretos nya roman ”Atlas” har även blivit en utställning på Moderna museet.

Victor Malm dyker ner i en litterär värld och hittar något mästerverkslikt. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Aris Fioretos har skrivit en omöjlig bok. 

Möjligen är det också ett omdöme, men jag syftar framför allt på omfånget som han gett den makalöst ambitiösa romanen ”Atlas”. Skenet som pärmarna ger bedrar: i sig är den inte superlång, lite mer än 450 sidor, även om det är mycket text, lägg därtill allt som döljs i fotnoter, bilder, register och källförteckning. Till verket hör dock också ytterligare tre romaner – eller kanske sex. ”Atlas” handlar nämligen om tre av Fioretos litterära figurer, Vera från ”Stockholm noir” (2000), Sascha från ”Sanningen om Sascha Knisch” (2002) och Nelly från ”Nelly B:s hjärta” (2018). 

Det är nämligen så att det i dessa romaner finns dolda korn av sanning, kött och blod, vilket uppmärksammas av den Fioretosläsande pensionären Iris Frost (säg det högt) – av slumpen eller ödet namnförebild för berättaren i författarens första roman – som sägs ha kompilerat ”Atlas”, ett slags historiskt korrektiv till författarens gamla påhitt. Bistått av Iris Frosts fascinerande essäpassager om medicinhistoria, skallmätning, sexologi, psykiatri, samt litteraturvetenskapliga eller filologiska kommentarer till de litterära figurernas poesi. Allt belyser, fast kalejdoskopiskt, Fioretos stora ämne: modernitetens nya människa. 

Finns det regler?

Men ja, ni hör. Det är komplicerat. Värre blir det av att romanerna nu ges ut i nya reviderade versioner, och eftersom Vera plötsligt verkar heta Irma och ”Stockholm noir” har bytt titel till ”Irma, 25” gör Fioretos sin läsare ganska desorienterad. Fiktion bakom fiktion oändligt. Hur mycket har ändrats? Och varför? Var börjar egentligen ”Atlas”? 

Ska man läsa (om) allt, varenda sida av de tre romanerna som nu, innan man jämfört dem, mycket väl kan visa sig ha blivit sex?  

Förmodligen. Jag har dock inte gjort det, utan har med känslan av att göra ett prov som jag bara kan få underkänt på glidit igenom den lösryckt sammanhängande, vidunderliga romanen – och slagit ihop den fullt medveten om att jag inte på långa vägar är färdig med Fioretos text. Här behöver man läsa om. Och kanske om igen. Bläddra fram och tillbaka, läsa efter både bokpärmarnas ordning och kronologierna som kapitlens många korsreferenser ger. Det gör jag gärna. Fioretos skriver klarare, vackrare prosa än någon annan. 

Med ”Atlas” har han nämligen gjort något mästerverkslikt.

Dessutom finns en del av ”Atlas” som bara är tillfällig, en utställning på Moderna museet i Stockholm med Fioretos som curator, där några av romanens bästa bitar breder ut sig i rummet i stället för tiden. 

Förutom att vara ett märkligt litterärt inslag knyter det på en idénivå an till den föreställning om det ändligas sätt att verka oändligt (tänk snöflingan i en snöstorm, regndroppen i ett skyfall) som upptar Fioretos i ”Atlas”. Var slutar texten? När? Och hur fortsätter den finnas? Finns det regler? 

Utställningen, som består av bokrelaterade illustrationer, ljud och en liten pappinstallation, är dock mer intressant som idé än som utställning, och det är fullt möjligt att den är mer marknadsföring av en omöjlig litteraturvara än konst eller litteratur. Men det gör ingenting. Om sådan behövs är jag all in. För det blir så fantastiskt, märkligt och vindlande när Fioretos, som så uppenbart tagit långa varma bad i W.G. Sebald och Vladimir Nabokov, skriver en roman som är lika mycket konstnärlig avhandling om det egna författarskapet. 

Kanske är resultatet en roman som främst tilltalar den krympande krets som fortfarande upptas av frågan om vad litteratur är och kan vara, eller oss som tror att alla tillfälligheter livet består av bildar en egendomlig logik, ett slags existentiellt rim, men att Fioretos verkar i den stora litteraturens eftersatta bransch är förstås ingen invändning. Med ”Atlas” har han nämligen gjort något mästerverkslikt. 

Jag är så glad att den finns. 

Roman

ARIS FIORETOS

Atlas

Norstedts, 463 s. 

Konst

ARIS FIORETOS

Atlas

Moderna museet Stockholm

Till 2/2 2020

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Kan litteraturen bli för fin och fransk? Se intervjun med Jan Guillou

Jan Guillou om sin bok ”Den andra dödssynden”.