Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är den tråkigaste diktsamling jag läst

Ulf Eriksson.
Foto: Sofia Runarsdotter

Ulf Eriksson skriver en poesi som påminner om forna tiders idylldiktning.

Jens Liljestrand letar efter smärtpunkterna i en diktsamling som liknar en matsmältningspromenad i Vasastan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. I Bonniers Litterära Magasin (BLM), nummer 5 1932, diskuteras  idylldiktningen som en möjligen oanvändbar genre i en tid av dramatiska börsfall, teknikrevolutioner och hotande krigskatastrofer.

Filosofen Alf Ahlberg skriver: "Lugna tider och människor, som sitta i väl ombonade rum, må ha råd att bestå sig med idylldiktning som en visserligen överflödig men på det hela oskyldig lyx. Den motsvarar småborgarens lilla sentimentalitet, när han går ut för att en vacker söndagseftermiddag beundra naturen mittibland sin talrika och väluppfostrade barnskara."

Ursäkta denna långa inledning, men den ojämförligt produktive Ulf Erikssons nya diktsamling, "Skalornas förråd", är så nära man kommer en idylldiktning för 2000-talet. En i varje fiber oförarglig poesi, som tillbakalutad staplar trivsamma bilder ovanpå varandra:

I skrattets ensamhet står

staden sköljd av regn,

blank, obebodd. Och

vinden utan namn växer.

"Skrattets ensamhet" och "vinden utan namn" är formuleringar så platta att de är en millimeter från den rena parodin; ofrivilligt påminns jag av det lillgammalt lyriska tonfallet i Feministiskt Initiativs omtalade valfilm.

En "Camera obscura"?

Här är det fråga om en spatsertur genom Stockholm, främst kvarteren runt Vasastan, kompletterad med minnesbilder från uppväxtmiljön i Högdalen, eller ingående beskrivningar av leksaker i författarens pojkrum (!). Texten närmar sig ibland det prosalyriska:

Ingen av våra föräldrar

var född här. Ofta, när vi var ute,

visste de inte var vi var någonstans.

Det finns ingenting som griper tag, ingenting som engagerar eller oroar. Om poeten hade varit någon jag med bestämdhet visste hade för vana att retas med det litterära etablissemanget, hade jag nog tolkat det hela som en medveten provokation, en "Camera obscura" för vår tid. Men så är det naturligtvis inte.

Missförstå mig inte nu, jag tillhör själv dem som har suckat över den radikala, litterära hegemoni som kräver att allting gör ont, allt gör uppror, som inte är nöjd förrän författaren "knullar sönder språket" som det hette i en missnöjd recension i Aftonbladet.

Men det här kan inte vara det enda alternativet.


LYRIK

ULF ERIKSSON

Skalornas förråd

Albert Bonniers, 142 .

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans artiklar här.