Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är den svenska historiens mörkaste kapitel

Elin Anna Labba.Foto: HUGO THAMBERT / NORSTEDTS FÖRLAG
Foto: NORSTEDTS FÖRLAG
Gunilla BrodrejFoto: OLLE SPORRONG

Med hot om vite och renslakt tvingade svenskarna bort samerna från deras boplatser.

Gunilla Brodrej läser Elin Anna Labbas vemodigt vackra bok om tvångsförflyttningarna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Renarna vandrar efter årstiderna. De bryr sig inte om nationsgränser. När den stora tvångsförflyttningen av samer påbörjas får de använda all sin kraft för att få renarna att gå åt fel håll. Det här är en av de starka bilderna i Elin Anna Labbas bok ”Herrarna satte oss hit”. Förutom att familjerna tvingas bryta upp från sina kåtaplatser, strider flytten mot själva naturen. De tappar djuren, hjord efter hjord. När de kommer fram till sin anvisade nya boplats långt söderut är de inte bara inkräktare på andras marker utan också utblottade.

När jag slår igen boken tänker jag på hur mycket vi har fått lära oss om de linjer Sykes och Picot drog upp i Mellanöstern men hur försvinnande lite vi vet om vad som hände på grund av en gränsdragning till vårt eget land. 

Man skulle stämma dem alternativt slakta deras renar om de inte bröt upp och for.

Så här var det. För mer än hundra år sedan, 1905, blev Norge en egen nation. Men samerna fortsatte att flytta fram och åter över gränsen med sina renar, efter årstidernas växlingar, på jakt efter bete, som de gjort sedan urminnes tider. Till slut tappade norrmännen tålamodet. Det fick vara slut med sommarbete vid norska havet. Norge åt norrmännen. Så 1919 kom de två staterna Sverige och Norge överens om att man skulle begränsa hur mycket renar som skulle få flyttas över gränsen. Tvångsförflyttningar inleddes i syfte att få bort renskötarfamiljerna och deras renar. Först med tomma löften om att de skulle få komma tillbaka, sedan med hot om att man skulle stämma dem alternativt slakta deras renar om de inte bröt upp och for.

Detta mörka kapitel av Sveriges historia sammanföll med framväxande av den rasbiologiska institutionen i Uppsala som klädde av, mätte, registrerade och särskiljde samer från svenskar. Det var de beryktade skallmätningarnas tid. Samerna sågs som lägre stående varelser. Svenskarna var herrefolket. Förtryckarna.

En barnfamilj kommer utmattad fram till Sorsele. Mamman tror att de ska få hyra en bagarastuga, men i stället blir de hänvisade till kronans kalla stall. ”Om tillsyningsmannen visste hur hon skurat golven hemma i Sohppar. Hur rent hon haft det”. Men ”lappar” betraktades som ett smutsigt, lägre stående folk. 

Elin Anna Labba är journalist, bosatt i Jokkmokk och ättling till en av de familjer som tvångsförflyttades på 1920-talet. Hon har samlat vittnesmål, jojkar, bilder och dikter till en historisk gobeläng om en tid som väldigt få svenskar är medvetna om. Det är i grevens tid. Under arbetet med boken har ett efter ett av ögonvittnena tystnat. 

Som bosättare med allt vad det innebär av lokala konflikter, med spår fram till i dag.

Labbas bok är samlad, sorgsen och återhållen. Ju fler vittnesmål jag tar del av desto starkare är intrycket av ett kuvat folk som jagas i väg, biter ihop, river sina kåtor, bygger upp dem igen, tiger, lider. De tvingas klippa banden med mormödrar och farmödrar för att slå sig ner på andras marker långt söderut. Som bosättare med allt vad det innebär av lokala konflikter, med spår fram till i dag. 

Lars J:son Nuttis föräldrar tvångsförflyttades 1919. Han berättar om föräldrarnas hem som lämnades kvar och ruttnade bort, en plats som för alltid blev kvar i minnet som en av de vackraste platserna på jorden, men att de aldrig kunde återvända och aldrig ville visa för barnen att de grät. 

Från Länsstyrelsen kom torra sakliga order om att flyttningen, att den med stöd av lagen och paragraf så och så vid vite skulle vara påbörjad ett visst datum. Någon försöker beveka överheten, vädjar till Kunglig Maj:t om att få uppehålla sig med sin lilla renhjord åtminstone ett år tills frun är starkare, men får ett bara ett iskallt bemötande till svar. 

Berättelserna präglas av sammanbitna käkar och tillbakahållen vrede. Jag lyssnar på ljudboken som Labba själv läst in, de små inslagen av sjungande samiska som underlättar för mig att ta in platser och begrepp. I förordet sitter hon i ett arkiv i Helsingfors och tittar på ett foto av en mor med tre små barn, ett av barnen är hennes farfar. Ett av barnen har en trasig kolt. Labba undrar varför den inte är lagad. De är kvar ”på vinterlandet, mitt i sommaren, när de borde varit vid havet”. 

Labbas vackert formgivna och lågmälda bok är långt ifrån heltäckande. Jag har fler frågor än boken kan besvara. Men nu känns det som vår förbannade plikt att ta reda på mer själva. Och för den svenska skolan att lyfta sig i håret. Om detta måste vi berätta.

SAKPROSA

ELIN ANNA LABBA

Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige.

Norstedts förlag, 193 s.

Formgivning Nina Ulmaja och Jennifer Bergkvist

Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur