Det här är brinnande poesi för karantänen

RECENSION. Om de flesta i kulturvärlden fått sina arrangemang förstörd av corona, måste jag säga att Hanna-Linnea Rengfors debut inte kunde komma lämpligare. 

Som det första verk som behandlar terrordådet i Stockholm, tar den avstamp i just den ödesdigra aprileftermiddagen 2017. 

”Närhetsprincipen” handlar om hur det närmast oss blir viktigare, hur vi gör skillnad på människor och tragedier utifrån detta. Och terrordådet är här bara startskottet, inledningen, där det kontrasteras mot en mammas omsorg om sina barn; det allra närmaste, modersmjölken och leksakerna, en bebis mjukhet. Terrordådet blir det som sliter sönder allt, som gör att katastrofen äter sig in i människorna från tv:ns främmande reportage. Men Rengfors stannar inte där, hon dröjer knappt.

För detta epos på närmare 300 sidor ska ta oss över tid och rymd, från Hiroshimas atombomb till Teherans Revolution Street och flyktinglägerna i Calais. Varför?

Syftet tycks vara att utreda just detta, närhetsprincipens problem.

Syftet tycks vara att utreda just detta, närhetsprincipens problem, skevheten i densamma – inte bara som en personlig strategi utan som ett politiskt instrument. I en intervju säger författaren ”Jag kan inte sova om mina barn inte är säkra och mår bra. Men det går fint att somna trots att andra barn ligger kalla, hungriga och otrygga”. 

I ”Närhetsprincipen” är det som att författaren försöker slå sönder detta, och förtvivlat navigera i en värld så sammanbunden men ändå så distanserad från tragedierna som gör hennes liv möjligt. Hon skriver:

”längta efter att lägga sin kropp över en annans / och dämpa sparkarna / att längtan inte är en handling i sig”

Men allra mest fastnar jag för delen ”radium girls”, som fristående dikt är det strålande, självlysande om man ska låna Rengsfors egna språk, om fabriksarbetarna som dog av strålsjuka. Här lyckas författaren med uppdraget att både berätta historia, och göra världen förståelig, i en både precis och hjärtekrossande poesi.

Jag har svårt att tänka mig något mer brinnande, tröstande, förlösande att läsa i dessa karantänstider.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.