Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är antirasism för självgoda gnällspikar

Robin DiAngelo.
Foto: Gabriel Solis / Natur och kultur
Ibram X. Kendi.
Foto: Jeff Watts / Natur och kultur
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Efter mordet på George Floyd rusade Robin DiAngelo och Ibram X. Kendis böcker upp på försäljningslistorna.
Valerie Kyeyune Backström läser två inlägg om rasism – av minst sagt olika kvalitet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I samband med BLM-rörelsens framväxt, efter polismordet på George Floyd, åkte en bok direkt upp på bästsäljarlistorna: ”Vit skörhet” av Robin DiAngelo. Så även ”Så blir du en antirasist” av Ibram X. Kendi.

”Vit skörhet”

Det går att göra så många läsningar av detta sammanband, om det cyniska i hur svart lidande genast omformuleras till att konsumera självhjälpsböcker, att ett videosänt mord måste ske för att folk ska få för sig att klicka hem en bok. Men kanske än mer om vilka böcker det är som säljer.

När dessa titlar nu ges ut tillsammans på svenska, buntas ihop och marknadsförs under gemensam flagg av förlaget, blir logiken också att jämföra dem.

Och även om ”Vit skörhet” har en något mer provocerande titel, bjuder den på väldigt litet verkligt motstånd i innehållet. Kanske måste det först förklaras att jag inte tillhör bokens målgrupp: jag är varken vit eller clueless

Ändå lämnar jag boken med en stark känsla av förvirring, leda och äckel. Hur är det möjligt att skriva en bok som, trots sitt anspråk att vara grundläggande och därmed generaliserande, i slutändan vara så förvirrande, full av felanvändningar? Om poängen med att generalisera är att lyckas teckna en mer övergripande bild, lyckas DiAngelo med det motsatta: hennes generaliseringar fördunklar snarare än belyser. 

'Vit skörhet' är en bok skriven för självgoda gnällspikar

Kanske hittas ledtråden i hennes exempel: i DiAngelo’s värld verkar det viktigaste för vita personer vara att tänka över sina skämt, att göra något märkligt skulderkännande och framför allt att fatta noll. ”Vit skörhet” är en bok skriven för självgoda gnällspikar som vill bli ännu mer investerade i sin självgoda gnällighet, som vill bikta sig för varandra i helvita rum och rätta sina vita vänners ordval, som vill ägna sig åt nån form av mental späkelse som i slutändan blir mer onani än aktivism.

”Så blir du en antirasist” har ett mycket mer direkt tilltal. Och även om den också är generaliserande, blir nivåskillnaden mellan dessa böcker plågsamt uppenbar när de kontrasteras mot varandra. Och kanske säger det något om deras skillnader – hur Kendi så tydligt och slagfärdigt argumenterar, redovisar fakta och kontrasterar det mot hans egen familj och uppväxt. 

”Så blir du en antirasist”.

Hur han drar raka paralleller mellan samhällskroppen och hans egen, som att att han måste försäkra sig om att läsaren verkligen ska lyssna. Inte för att det inte är effektivt – det är det! – men jag kan inte undgå känslan av både livrem och skärp, av bjussighet, en bjussighet som jag inte är säker på att vi förtjänar.

Rasism är inte fråga om okunskap, utan ett sätt att fördela makt.

DiAngelo däremot, kan tillåta sig att vara anekdotisk, att slarvigt felanvända begrepp (”school to prison pipeline” beskrivs som en fråga om vitas fördomar) och hennes personliga berättelser, berättelser där hon så att säga ska sätta sig själv på spel och visa på sin egen okunskap, slutar alltid i sensmoralen att hon nu blivit så utvecklad, så duktig, så upplyst, att det i slutändan känns som att undertiteln för boken borde vara ”kvinnan som kunde tala med svarta” snarare än den nuvarande.

I hennes värld verkar rasism, trots försök att blanda in ett mer strukturellt grepp, i slutändan mest handla om fördomar som kan utbildas bort, varför inte genom en av hennes dyra kurser? Eller försvinna på mellanmänsklig nivå genom att man kontaktar sina vita vänner för att bearbeta rasismanklagelser. 

Kendi däremot, tar bladet från munnen och säger som det är, rasism är inte fråga om okunskap, utan ett sätt att fördela makt. Rasismen finns för att få onaturlig resursfördelning att framstå naturlig. Rasism är inte en fråga om fördomar som kan utbildas bort. Rasism har ett syfte. Kendi håller en i varsamt i handen, men i slutändan är det den rasistiska politiken han är intresserad av, inte fördomsfulla skämt. Utan en antikapitalistisk analys av systemet kommer man ingen vart.

Och även om man kan ha invändningar mot Kendis slutsatser eller åsikter, så genererar läsningen just det: åsikter och tydliga slutsatser som han redovisar och argumenterar för, som han kopplar till historiska sammanhang, till sitt eget liv. Det är en bok som är spänstig, intressant, som man kan förhålla sig till, även om begrepp som ”klassrasism” blir märkliga på svenska.

Det är en bok som går hand i hand med Joe Biden och Kamala Harris.

”Vit skörhet” däremot, är svårare att bemöta, då den hela tiden rör sig i ett grumligt vatten, där kort blandas bort, där slutsatser felleds, där man lämnas mer frågande än man var när man började. Lockelsen ligger i dess auktoritära anslag, det inledande fördömandet följt av bikt och botgärning som förmodligen känns, och därmed upplevs, som effektiv, men i slutändan bevarar förhållanden precis som de är. 

Således är det en bok perfekt för vår tid i sin skenbara radikalitet, i sitt återkommande appellerande till känslolägen. Det är en bok som går hand i hand med Joe Biden och Kamala Harris, i lockelsen i att utropa en ny tid, ett slut på ett despotiskt presidentskap och början på en ny, frasradikal framställning av framsteg och antirasism. Som trots sin snygga och lovande förpackning bara erbjuder mer business as usual, men med ett anslag som gör det än svårare att genomskåda eller kritisera.

Ett slags bröd och skådespel för en ny tid, där antirasism sällan blir mer än en vara, och absolut inte får bidra till att omstörta nuvarande ordning. 

I stället: en like, en svart ruta, en bok.



SAKPROSA

ROBIN DIANGELO

Vit skörhet

Översättning Peter Staffansson

Natur och kultur, 245 s.



IBRAM X. KENDI

Så blir du en antirasist

Översättning Eric MacQueen

Natur och kultur, 361 s.



Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.