Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det går inte att dö på så många sätt

Sofia Dahlén.
Foto: Arvida Byström
Victor Malm.

Det är svårt att göra övertygande litteratur av de svåraste ämnena. 

Victor Malm ser begåvning och problem i Sofia Dahléns debut ”Patient”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det borde vara obligatoriskt för poeter att inleda sina förstlingsverk med att beklaga sedernas förfall och tidens fördärv. Jämret kan inte vara förbehållet gammgubbar som älskar Cicero! Det måste också tillåtas Sofia Dahlén, en av vårens mer omsusade debutanter, vars diktbok ”Patient” redan på första sidan lamenterar ett Facebookflöde:

vänner gör listor på Facebook


årets film

årets fest

årets mål


årets meme

årets fail 

årets låt


de är infantila    sådan är tiden    dum 


jag ska bespara dem min


Det är inte en typisk passage. På gott, bara på gott. Grejen med ”Patient” är att denna banala scen sedan grundas i en allt annat än banal lyrisk berättelse, som gör diktjagets besvikelse på världen förståelig. Boken blir en lista som förklarar året, det värsta någonsin, och varför hon inte kan vara överens med andra ens ”om den mest grundläggande grammatiken” i livet.  


– har ni hört talas om blodigt allvar alltså då menar jag LIV och DÖD


Den som för ordet, diktjaget, spelar anhörigrollen i ett drama på just liv och död. Hennes syster, apostroferad som diktens du, har sedan unga år plågats av anorexi, drabbats av psykoser och hallucinationer, katatoni och depressioner – och när boken tar vid befinner hon sig på det psykiska lidandets slutstation. Hon vill göra slut på sig själv. Diktjaget kan inte göra något åt det, bara agera anhörig, finnas där, komma på besök, som förnuftets representant. Hon är civilingenjör, en som förstår och mäter världen. Men här finns egentligen inget att förstå. Bara hopplöshet. 

Och den sätts i språk genom ellipser och vilda kast, ordlekande vrängningar och talspråklig, berättande prosalyrik. Det kan fungera halvdant, som när diktjagets ingenjörsidentitet hamras in som konstiga förnumstigheter i bildspråket eller berättelsen, men också bra, som här: 


en ros! vill jag alltid alltid ta med 

dessvärre förbjuden, tagghetsskälen 

redan bilden osäkrar ju luften; RÖD


död genom metaforiska misstag

dikt som smittar, substanser som gärna 

färgar av sig på den som det handlar om


Trots det hemska som döljer sig bakom ordlekarna om metaforik som blir liv (och därmed död) är det roligt och snyggt. När Dahlén arbetar på det här sättet är ”Patient” en robust och litterärt mogen debut. 

Men i många bitar gisslas den dessvärre av en konventionalitet och övertydlighet, framför allt i bilderna, som stryker skildringen slät. Diktjaget är inte bara ingenjör, hon är också brokonstruktör, arkitekt till självmordets moderna urplats. För att nämna det mest flagranta exemplet. 

Det är svårt att göra övertygande litteratur av de svåraste berättelserna, kanske för att mycket av det svåra redan är så allmängiltigt och grundligt behandlat. Särskilt självmordet. Det blir lätt allmänt, hur mycket språket än sprudlar. ”Patient” lyckas inte riktigt sticka ut, trots att Sofia Dahlén har begåvningen som krävs. 


LYRIK

SOFIA DAHLÉN

Patient

Albert Bonniers, 170 s. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.