Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det fullkomligt vimlar av lidande och elände

Parinoush Saniee.Foto: Wahid Saberi / Ordfront
”Det som väntar mig”.
Sara Abdollahi.Foto: OLLE SPORRONG

Parinoush Saniee har gjort global succé med sin roman om ett plågat liv i Iran. 

Sara Abdollahi blir besviken på en tegelsten som aldrig släpper kontrollen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Häromveckan tänkte jag att jag saknar svenska översättningar av skildringar från samtida iranska författare. Som ett brev på posten kom Namdar Nassers översättning av Parinoush Saniees ”Det som väntar mig”. 

Huvudpersonen och berättaren i Saniees superkonventionella episka prosa, skriven med rakt och omedelbart tilltal är, Massoumeh. Hon är deprimerad, drömmer om att utbilda sig och är ständigt övervakad. Under femtio år följer vi Massoumehs svåra kamp för att leva och överleva. 

Och det fullkomligt vimlar av elände och lidande i denna roman: en äldre missbrukande broder utövar sadistisk bevakning, systrar kuvas, utsätts för tvångsgiftermål och efter 1979 pressar också regimen på. Senare finns kriget mot Irak som en ytterligare fond för oro.

Hon är fångad mellan egna ambitioner och oron för familjen.

Massoumeh slits hela tiden mellan den hon vill och den hon får vara och tänker på självmordet som en befrielse från kontrollen. I ett senare skede gifter hon sig med Massoud, en aktiv kommunist, men trivs aldrig helt. Inte med den jargong hans vänner uppvisar och inte med Massouds ständiga försvinnanden eller besöken från hemliga polisen. Hon är fångad mellan egna ambitioner och oron för familjen. Förutom resorna till stranden är barnen en av få ljuspunkter i hennes liv.

”Det som väntar mig” är Saniees debut och efter att först ha förbjudits i hemlandet blev den en storsäljare i både Iran och världen. 

Men vad är egentligen så spännande med ännu en roman där män från Mellanöstern skildras som självbestämmande och kvinnor som självuppoffrande hemmafruar?

Samtidigt hade jag nog inte hakat upp mig om romanen i sitt utförande varit starkare. Filtrerad genom Massoumehs blick blir smärtan i att vilja leva sitt liv men alltid hindras av andra, vare sig det är familj eller diktatur, möjlig att omedelbart ta till sig – och ändå en besvikelse. Här finns inte mycket till övers för språk. Förloppet som skildras hittar aldrig sin gestaltning, detaljer ger vika för alla de människor som ska rymmas. 

Jag dör av tristess när litteraturen inte erbjuder något utöver det allmänna.

Det vore djupt orättvist att vilja att den här romanen var en annan. Men jag dör av tristess när litteraturen inte erbjuder något utöver det allmänna. Jag tänker på Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet” – också skriven mot bakgrund av ett pågående socialt och politiskt våld, och med destruktiva män och kämpande kvinnor. 

Vad som gör att den bär är att han för samman det episka med en kärlek till språket. Jag önskar att Saniee hade upprättat en större distans mellan verkligheten och hur den gestaltas i en roman, drivit boken längre språkligt och förvandlat sin sociologiska blick till en litterär dito. 

Då hade boken haft en skärpa som fångar in. Nu blir det mer en tegelstensroman som vill visa vad kontroll gör mot människor, men som själv aldrig släpper på kontrollen.

 

 

ROMAN

PARINOUSH SANIEE
Det som väntar mig 

Översättning Namdar Nasser
Ordfont, 510 s.

 

 

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.