Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det flödar av olycklig kärlek i Västerbotten

Maria Broberg.Foto: ANDREAS NILSSON / NORSTEDTS
Foto: NORSTEDTS
Daniel Sjölin.

Kärlek skildras kanske bäst i ett Västerbotten där ingen kan få den man älskar.

Daniel Sjölin gläds åt en fullödig debut med stor närvaro i detaljerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det enda bestående tycks ibland vara att påven är katolik och att Västerbotten levererar stilfulla författarskap. Stina Stoor, Stina Jackson, Karin Smirnoff, David Väyrönen och Linnea Axelsson är de senaste tillflödena i en stor och gammal berättarälv, som flödar av arbetare, timmer, det muntligas språkliga kraft, skam, tigande, glesbygd, kolonialism, rasism, konflikter och gudstro. 

Det är vid första anblick svårt att tro att Maria Broberg, född 1977, är debutant. I ”Bakvatten” är det inte bara en färdig, utan dessutom språkligt fullfjädrad författare, vital uti varenda detalj, som tar sig an pojken Nilas försvinnande på 1960-talet. Det hade med kompostionstrix gått att göra en spänningsroman av det: En hemlighet och ett sår isolerar människorna från sig själva och varandra genom decennierna. Men Brobergs ärende är en släktberättelse från trakten kring Sorsele och Blattnicksele, och i sin mest lysande del en kärleksroman. 

Allt Assar vet är att han älskar denna kvinna.

Assar är ju för ung för Margareta när slumpen en sommardag 1948 ger dem sällskap på väg från handelsboden. Bara 17. Det är åtta kilometer att gå, han hinner upp henne i höjd med Saxnäsby. Vad hon ska med den äldre Hebbe annat än han ger henne musik, det förstår han aldrig. Det är inte det enda han aldrig kommer att förstå. Allraminst varför hon inte tar honom som far åt det barn, Håkan, som blir till i deras möten.

Åren går. Håkan växer upp med Hebbe och mamma, med fotboll, och mobbning, med mjölkdjur och fiskespön från Liedesdorff. Och med Margaretas nye man Lars, och deras son Nilas, lillebrorsan. 

Allt Assar vet är att han älskar denna kvinna. Och han kommer få sin chans. Denna skildring av längtans långtidspåverkan, av saknad, tigande och evinnerlig lust – djupt förborgad i två romanfigurer, sparkar ut det mesta som autofiktionen förmår av kärlek i svensk samtidslitteratur. ”Bakvattnet” följer en annan trend, där man, om än inte lika tydligt som i Marit Kaplas ”Osebol”, anar en journalistisk grundplatta för fiktionen. 

Sällan en debutant slår sig ned med så tung episk gump.

Det är också här som det brister. Inte i läsupplevelsen, den här boken förtjänar vilket debutantpris som helst, men som romankonst. Vi blir inte sällan skrivna på näsan om vad folk känner och narrationen värnar om för mycket småtransporter, där det i stället för utvikningar blir återberättat. Hur väl det än formuleras, alltid med stor närvaro, är det som om författaren velat ha sin berättelse, men romanen velat något annat: mera kärlek, mera längtan, mera Assar – och mycket mera Margareta. 

Jo, det är lika bra att vara så sträng tänker jag. Det är ju så sällan en debutant slår sig ned med så tung episk gump. Broberg är härmed etablerad. Det bådar väldigt gott.

 

ROMAN

MARIA BROBERG

Bakvatten

Norstedts, 272.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.