Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det finns inga sanna vänner i kulturkriget

Andreas Johansson Heinö.
Foto: Elin Heinö / Timbro Förlag
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

I ”Anteckningar från kulturkriget” utreds vad som står på spel i debatter om menskonst, halalslakt och skolavslutningar i kyrkan.

Valerie Kyeyune Backström hittar hos Andreas Johansson Heinö ett läsvärt försök att diskutera identitetsfrågor från liberalt håll.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För en fellow ofrivillig kulturkrigare som jag, känns bara att hålla i en bok vars avsändare är Timbro som en major trigger. Som identitetspolitiker ryser jag bara av att se förlagets gäckande pappersfågel till logga.

Eller hur är det nu en skör snöflinga förväntas bete sig?

”Anteckningar från kulturkriget” tar avstamp i vår tids stötestenar, signalord som menskonst, genuspedagogik och Tintin återfinns redan på baksidan, som en varning om vart det barkar.

Men det ska visa sig bli relativt smärtfri läsning. Snarare än att klaga på hur antirasismen förstört allt, verkar författarens mål mer vara att göra upp i egna led. Att skriva en pamflett till liberalismens försvar. Hur gör man det i en tid där högern rör sig mot allt brunare jaktmarker?

Kanske så här.

Andreas Johansson Heinö bygger sina argument på att kulturkriget knappast är nytt, även om begreppet är det. I stället är det en förlängning på strider som aktualiserades under kalla kriget, och förstärktes av 68-rörelserna, som konkretiserades med 1989 och murens fall. I dag ser han snarast högerpopulismen som arvtagare, med sin syn på kultur som överordnad politiken.

Men Johansson Heinö undviker fällan att avfärda kulturkrigsfrågor som avledande röda skynken, som ett opium för folket.

Det förklarar varför frågor som halalkött och genuspedagogik ges så mycket utrymme. Varför dessa ”mjuka” kulturfrågor ges företräde framför ekonomiska, varför västerlandets värden beskrivs som hotade, ja som om det faktiskt pågick ett krig.

Men Johansson Heinö undviker fällan att avfärda kulturkrigsfrågor som avledande röda skynken, som ett opium för folket. I stället pekar han ut att det handlar om högst verkliga skiljelinjer i frågor om religionsfrihet, assimilering, samhälle kontra individ. Att det rör ideologi, ja egentligen själva de grundvalar som gör politik. Och att det faktiskt inte alls rör sig om ”missförstånd”, utan en diametralt annorlunda grundsyn. Att denna grundsyn kan avslöja sig i allt ifrån Tintin till slöjförbud. Han skriver att människor ”röstar i allmänhet på partier för att de tycker om deras politik”, inte för att de är missförstådda.

Där har vi det. Johansson Heinö har en prövande, resonerande ton som är svår att inte tycka om. Det är intressant att läsa hans diskussioner om demokrati, nationalism och rättigheter.

Jag är osäker på vad Johansson Heinö lyckats med; att skriva en bok som alla oavsett politisk färg kan finna delvis medhåll i, eller en bok som alla oavsett politisk färg kan förargas över?

I slutändan är det ju frågor som rör frihet, och den högst verkliga spänningen som (alltid) finns mellan majoriteten kontra minoriteten, mellan samhällets normer och individens ovilja eller vilja att infoga sig i dessa. Om farorna med nationalism kopplat till essentialism och det allt större utrymme den synen ges i högerfållan, om faran i att längta tillbaka till en värld som faktiskt aldrig funnits. Om assimilationkravets problematik.

Det är alltid uppfriskande med någon som vågar dra en konfliktlinje, än mer med en person som kan argumentera för sin position utifrån en ideologisk ståndpunkt. Jag är osäker på vad Johansson Heinö lyckats med; att skriva en bok som alla oavsett politisk färg kan finna delvis medhåll i, eller en bok som alla oavsett politisk färg kan förargas över? 

Kanske är det bara vad som ingår i att vara true liberal.

Se, jorden snurrar, polarisarna smälter, och jag har precis läst en bok från Timbro som inte får mig att vilja klösa ur mina ögon.

I detta krig finns sannerligen inga sanna vänner.



SAKPROSA

ANDERS JOHANSSON HEINÖ

Anteckningar från kulturkriget

Timbro, 191 s.


Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.



Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.