Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det blir aldrig värre än en incestuös avsugning

Michel Houellebecq.
Foto: XAVIER LEOTY / AFP TT NYHETSBYRÅN
Agri Ismaïl.
Foto: PRIVAT

Frankrikes främsta enfant terrible, Michel Houellebecq, är tillbaka med en ny och – faktiskt – kärleksfull roman.
Agri Ismaïl tar del av ”Anéantir” och får känslan av att bli varmt omfamnad av en cynisk tonåring. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det kräver en särskild talang att skildra vedervärdiga människor utan att glorifiera dem: Oliver Stones ”Wall street” från 1987 var menad som kapitalistisk kritik men hade som främsta konsekvens att rekordmånga unga män gav sig in i finansvärlden för att emulera filmens antihjälte Gordon Gecko. I decennier har män lajvat visitkortsscenen ur Bret Easton Ellis ”American psycho”, citerat ”Scarface”-gangstern Tony Montana, och jag känner åtminstone en person som utropat ”Victory for the forces of democratic freedom!” vid orgasm, som en av karaktärerna gör i David Foster Wallaces ”Brief interviews with hideous men”.

”Anéantir”.

Säga vad man vill om Michel Houellebecq, men ingen kan förneka att han är fulländad i konsten att skildra hemska män utan att man vill efterapa hans huvudpersoner. Houellebecqs män är alltid ensamma och ofta patetiska, glatt överraskade om de får stånd, ser på alla kvinnor som om de vore pornografiska Bratz-dockor, och tänker rasistiska tankar så fort de träffar någon som inte ser ut som de gör. Bättre än så här är vi inte, tycks Houellebecq mena. 

Den djupa misantropin till trots har Houellebecq aldrig övertygat som nihilist: det finns ett ständigt sökande efter något, vad som helst, som ska kunna frigöra den västerländska mannen från sitt tillstånd. I roman efter roman utforskar han olika, ofta reaktionära, alternativ: New age-kulter, sexklubbar i Thailand, underkastelse inför religiös fundamentalism, för att till slut avfärda dessa alternativ som chimärer. I Houellebecqs romaner finns i slutändan bara döden, oftast i form av huvudpersonens självmord. 

Utöver en incestuös avsugning har karaktärerna romcom-sex där de håller ögonkontakt och säger att de älskar varandra.

Hans senaste roman ”Anéantir” (”Förgöra”), börjar som vanligt: en frustrerad och smått rasistisk tjänsteman, Paul Raison, som inte har haft sex med sin fru på tio år (en fru som beskrivs som karaktären Trinity från Matrix-filmerna, fast iklädd kort kjol), ett presidentval några år i framtiden, ständiga terrorhot… alla Houellebecqs gamla leksaker plockas upp och dammas av, en efter en. Men det blir snart tydligt att Paul inte är som alla andra Houellebecq-karaktärer: han väljer nämligen att inte ligga med en sexarbetare i Addis Abeba, vilket inom det Houellebecqska universumet är som om Sherlock Holmes skulle strunta i att lösa ett fall. Pauls far drabbas sedan av en stroke, och i stället för att ta faderns pengar och ägna sig åt lite sexturism så samlas hela släkten för att vara vid faderns sida. 

Houellebecqs hänsynslösa människosyn har utvecklats till ett äldre syskons kärleksfulla och retande blick. Familjemedlemmarna skildras ömsint, ja stundom till och med den rasifierade sjuksköterskan, och utöver en incestuös avsugning har karaktärerna rom com-sex där de håller ögonkontakt och säger att de älskar varandra. Effekten är lite som att få en lång kram av en cynisk tonåring. 

En familjemedlems sviktande hälsa som rycker en karaktär ut ur sin storstadsletargi är ett vanligt narrativt knep, som vi känner igen i allt från Netflix-producerade julfilmer till Patricia Lockwoods Booker-nominerade roman ”No one is talking about this”, men att Michel Houellebecq ägnar en roman åt sådan feelgood-tematik lyckas ändå vara uppfriskande, särskilt efter ”Serotonin”, den förra romanen som antydde att författaren kanske inte längre hade något intressant att säga. Att kärleken övervinner allt (förutom döden) kanske inte är den mest revolutionerande tanke Houellebecq någonsin haft, men om någon författare har förtjänat att unna sig lite sentimentalitet är det väl ändå han. 

Hade Houellebecq nöjt sig med detta kunde 'Anéantir' varit hans främsta verk.

Familjedramat är dock bara ett av många spår i romanen. Det finns även stegrande terrorattacker utförda av en förvånansvärt avancerad grupp som kanske består av Baphomet-dyrkande wiccaner. De skickar meddelanden som underrättelsetjänsten DGSI inte kan tyda och deras motiv förblir dunkla: vill de störta kapitalismen? Vill de bevara Europa fritt från flyktingar? Vill de bara ha lite skoj på världens bekostnad?

Hade Houellebecq nöjt sig med detta kunde ”Anéantir” varit hans främsta verk. I stället slänger han in flera banala drömsekvenser och ett sidospår om det franska presidentvalet 2027 i denna 736-sidor långa roman. Analysen av fransk ”post-demokrati” och ministern Bruno Juges karriär är som hämtade från ett tidigt, oinspirerat, utkast av ”Underkastelse” (2015) och kunde lika gärna ha varit en självgod twittertråd skriven av någon skrattemoji-användande kommunpolitiker. Den politiska visionen innehåller inget av det kusligt profetiska som Houellebecq är känd för, i stället visar sig den korta incestscenen vara det som märkligt nog lyckas spegla samtiden: bara några dagar efter att romanen publicerades beslöt nämligen den franska regeringen att förbjuda incest för första gången sedan 1791. 

Detta må ge förlaget Flammarion en sedvanlig PR-framgång, men den verkliga överraskningen är att Houellebecq verkar ha lite hopp för mänskligheten, trots allt.



ROMAN

MICHEL HOUELLEBECQ

Anéantir

Flammarion, 736 s.


.

Av Agri Ismaïl 

Agri Ismaïl är jurist och skribent och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lunch med Montelius: Martina säger förlåt

https://embed.radioplay.io?id=102197&country_iso=se

Kulturtanternas podd krisar som The Beatles. Dessutom: Christina Schollin som Lady Macbeth – en bra eller dålig idé?