Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det bästa hos Ferrante är ångesten

"Det förlorade barnet" är den avslutande delen i Elena Ferrantes Neapel-serie.
"Det förlorade barnet" är den avslutande delen i Elena Ferrantes Neapel-serie. Foto: GABRIEL BOUYS / AFP

Sven Olov Karlsson läser den sista delen i Neapel-serien, "Det förlorade barnet".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Medan jag slukade ”Min fantastiska väninna”, "Hennes nya namn” och ”Den som stannar, den som går” drunknade min lilla pipa i lovsångerna. Nu knyter Neapelkvartettens sista del ihop de tidigare böckernas teman – kvinnlig vänskap, fattigdom, Italiens politiska efterkrigsliv – men också mer osynliga trådar.

"Det förlorade barnet"

Den kompletta berättelsen om berättarjaget Elenas och Lilas livslånga men ofta svajiga, konkurrensförgiftade vänskap bildar ett sällsynt mångbottnat och gripande bygge. Ändå är ”Det förlorade barnet” lite trögstartad. Jag engageras inte av Elenas förhållande med karriäristen och casanovan Nino. Är medelålderns trassel tråkigare att läsa om än ungdomens?

Nej, för jag väntar ju på Lila.

Scenerna med henne är sparsamt utportionerade. Som om Ferrante fruktat att läsarna inte ska palla med mer än litet i taget av den där krångliga, magra kvinnan. Hon som alltid är ännu mera fantastisk, kreativ, oberäknelig, smart, snabb.

Men som det ändå aldrig ska gå bra för.

Som i de tidigare romanerna är prosan så omsorgsfullt enkel att den kan tyckas banal, men med svårstoppat schvung: översättaren Johanna Hedenberg har gjort en övermänsklig insats. Både fångat melodin och hela vägen bevarat karaktärernas bryska tilltal. Alltid simpelt och koncist, gärna hånfullt och fult, vilket i det granithårda Neapel – liksom även i Bolognas beskedliga akademikerkretsar – bara är småprat vänner eller makar emellan.

Men det tar sig. Till del tack vare överflödet av melodramatiska ingredienser – sex, känslor och bråk nog för ett helt bibliotek Harlequin.

Det skulle också gå att forma en recension enkom kring Elenas klassresa. Den som börjar i en uppväxt där all bildning eller ens vanlig vänlighet är täta burkar utan etiketter. Hon öppnar dem fumligt, en i taget, ständigt tvivlande på sin förmåga, förundrad först över lärarnas omsorger och senare förläggarnas.

Hembygden rasar mot författaren

Minst förvånas hon över författarens obligatoriska lön: hembygdens ilska. ”Lenù, vad fan har du skrivit i den där boken? En massa vidriga saker om platsen där du är född?” rasar en av kvarterets gangsters.

Men ännu intressantare är faktiskt något som genom bokserien återkommande glimtar till inifrån Lilas hjärna: ”det ångestladdade tillstånd som hon kallade gränsupplösning”. För henne spontana, obegripliga attacker. Vidriga och skrämmande, till den grad att hon blir en varelse som ständigt försöker fly, ränner genom decennierna i en kapplöpning från det ena grälet eller projektet till det andra, utan att någonsin lyckas få frid.

Redan i ”Min fantastiska väninna” fann jag skildringarna av detta så exakt och insatt berättat att jag själv ställde en diagnos och förnumstigt förväntade mig att berättelsen förr eller senare skulle göra detsamma.

Därför är det vackert att Lilas inre plågoris tycks få fylla samma funktion som den dödliga storsjön i Marilynne Robinsons debutroman, Pulitzer-nominerade ”Två par systrar”, att bara skvalpa i fonden som ett mörkt hot.

Mysteriets uppgift är att förbli ett sådant, även efter att allra sista ordet sagts.

 

ROMAN

ELENA FERRANTE

Det förlorade barnet

Översättning Johanna Hedenberg

Norstedts, 480 s.

 

LÄS MER: Ferrante handlar om kamp

 

Sven Olov Karlsson är kritiker på Expressens kultursida.