Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är inte konstigt att han hamnat hos foliehattarna

Jan Myrdal. Foto: EWA STACKELBERG / NORSTEDTS
”Ett andra anstånd”.
Hynek Pallas. Foto: OLLE SPORRONG

När Jan Myrdal skriver bokslut över sitt liv vänds alla stenar utom de ideologiska.

Hynek Palls ser en stor konstnär cementera sin position som moralisk blindbock.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Jag brukar säga att jag vaccinerades mot Jan Myrdal i hans förläggares kök.

Det var tidigt 1990-tal. Muren hade fallit och jag tillbringade mycket tid i vad som nyss hade varit kommunistdiktaturer. Men vid Stockholmsbesök sov jag över hos den röde bokförläggaren och familjevännen Kalle Hägglund i Gamla stan. Samtidigt som jag i tonårens bildningstörst slukade vad som fanns i våningens hyllor, pågick flera mediedebatter med Myrdal i centrum. 

Myrdal, som av vissa på besök i Hägglunds hushåll kallades för Mästaren, försvarade fatwan mot Salman Rushdie. Och massakern på Himmelska fridens torg. Han gick så långt i försvar av Förintelseförnekaren Robert Faurissons och antisemiten Ahmed Ramis yttrandefrihet att han själv började förringa Förintelsen. Den användes tydligen för ”dunkla politiska syften”.

Först, ju mer jag läste, tyckte jag mig se två olika sidor av skriftställaren. Medan det Myrdal kallar för ”Jagböckerna” – ”Barndom” (1982), ”En annan värld” (1984), ”Tolv på det trettonde” (1989), ”När morgondagarna sjöng” (1994), ”Maj. En kärlek” (1998) – var njutningsfull prosa och till synes skoningslöst uppriktigt skildrande av det privata, så var slingrandet i den politiska gyttjegropen ohederligt. 

Ändå, eller just därför, är jag nyfiken när Myrdal vid 91 års ålder publicerar sin kanske sista Jagbok. Autofiktionen är i dag hetare än en bokstavsvänsterdebatt på 1970-talet. Och på innerfliken till ”Ett andra anstånd”, under de självklara fraserna av Åsa Linderborg och Jan Guillou, skriver självaste Karl Ove Knausgård om hur Myrdal ”till varje pris” söker sanningen.

Anne Frank

Det tycks vara den fortsatta drivkraften när han ska rannsaka och skala lök igen. Titeln kommer sig av att det är andra gången som Myrdal har varit nära döden, efter en blodförgiftning sommaren 2015. Han ska nu längre in i köttet. Sättet han beskriver hjärtinfarkten i Moskva 1988, det första anståndet, är emblematiskt: Myrdal kände som författare tillfredställelse att infarkten smärtade så som han skildrat den i debutboken ”Hemkomst” 1954. Och han upplevde ett starkt behov av att befrukta tolken. 

Jag har många understrykningar i boken. De gäller mindre erotiken eftersom min inre näthinna väl aldrig blir kvitt den detaljerade beskrivning av hur Jan Myrdal utför oralsex på en kvinna i Tokyo. Eller den sadomasochistiska tankeövning om Anne Frank som han högläste för PEN-klubben – ett argument (!) i Rushdie-affären. 

Däremot Myrdals tankar om barnet han var efter USA, det mellan två nationaliteter. Skildringar av den åldrande kroppen. Ärrbildningarna i gula fläcken. Att kunna gå till Ica Kvantum i Varberg och handla själv (och tänka på kvinnornas ”fitta dold under kläderna”). Om rätten att dö för egen hand i stället för som vårdpaket. Och skrivteknikerna: Myrdal gör omtagningar, bryter, går tillbaka. Funderar kring minnesbilderna med hjälp av den Freud han läste redan som 12-åring. Var första utkastet ljug?

Liksom hos en Proust eller Knausgård aktiverar skrivverktygen snyggt det fotografiska minnet. Men Myrdal vore inte Myrdal om han inte gick längre. Förklarade att han är ”seende” och i en annan kultur hade blivit schaman. 

Pol Pot

Jag är osäker på vad de närstående han utmålar med sina sanningsanspråk anser. En hel drös har som bekant brutit med honom. Andra är döda, och han skriver också fint om dem. Jag drabbas när livskamraten Gun Kessle efter 51 års samvaro dör, och uppskattar det utförliga kapitlet om hennes egeninspelade begravningstal som behandlade klass och feminism. Instämmer i Myrdals åsikt att Kessles texter bör samlas och ges ut.  

Men jag ser också varför jag som läsare inte känner något när han (återigen) går loss på pappa Gunnar som på en piñata. Det fångades nyligen väl i Håkan Lindgrens omläsning av ”Den onödiga samtiden”, Myrdals 45 år gamla brevväxling med Lars Gustafsson (SvD 9/4):

”Myrdal har ett tonfall som gör att den som läser honom till en början är beredd att ge honom gott om tid, ett tonfall som antyder att han visserligen grottar ner sig i detaljer av detaljer, men att han efter sin långa djupdykning kommer att återvända till vattenytan med en värdefull insikt som ska förklara allt. Och då är du – ja, just du! – inbjuden att dela den med honom. Men det utlovade språnget tillbaka upp till ytan kommer aldrig. Han trivs bäst på botten av sitt arkiv.”

Det är även stilen i Myrdals politiska slingrande. Han må författa sina egna reklamslogans – ”Jag hymlar ju varken om konsten, politiken eller vinerna” – men den som synar orden ser att det är hymlar han gör. ”Gå till läggen!” brukar han då storma till svar. I ”Ett andra anstånd” kommer en slik uppmaning, om Pol Pot och Faurisson, redan på sidan 13. Följer man den hittar man samma metoder som hos dagens konspirationsteoretiker: bombardemang av detaljer, svårkontrollerade eller meningslösa, men inget om att det samtidigt råkar pågå massdöd om knuten till den kinesiska byn – framför allt inte att det är en konsekvens av en viss ideologi. 

Så hamnade ju Myrdal också hos foliehattshögern på Nya tider. 

Björn Ranelid

Vad spelar det då för roll om Janne levande och vackert kan referera till 1800-talslitteratur, när han hoppar över några av 1900-talets viktigaste lärdomar? Agitatorn har blivit frimärkssamlare utan att våga passera en enda ny insikt. Han tycks tro att det är mod att sida upp och ner granska en hustrus eventuella otrohet för 50 år sedan, men bemödar sig inte om att utan ”omsorg om egen värdighet” också sätta skalpellen i de åsikter han formulerade för decennier sedan. I stället för att låta som en föregångare till beundraren Knausgård, eller som förebilden Strindberg, är dessa stycken som om Björn Ranelid mångordigt hade broderat ut relativisternas eviga litania: ”Men Usaaaa då?!”. 

Varför denna helhetsbild av Jan Myrdal saknas i de mysiga, okritiska lördagsreportage som har gjorts för att lansera ”Ett andra anstånd” är svårt att förstå. I vår dömande samtid säger den något viktigt om människans natur. 

Vaccineringen på 1990-talet lärde mig nämligen två saker. Att de som ser fortsatta skygglappar om Röda khmererna eller Enver Hoxhas Albanien som principer sällan vurmar för några förtryckta massor. De plaskar i stället i den svenskaste ankdammen av alla: rädslan för att reviderad hållning kan innebära att bli klappad på axeln av någon liberal på DN Kultur. 

Det andra är att även skickliga ordsmeder och stora konstnärer kan vara moraliska blindbockar ett helt långt liv. 

 

 

LÄS MER – Hynek Pallas: Så revolterade konsten mot kommunismen

LÄS MER – Hynek Pallas: Så kan Europa knäcka nationalismen

SJÄLVBIOGRAFI

JAN MYRDAL

Ett andra anstånd

Norstedts, 399 s.

Hynek Pallas är filmvetare, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Ex. Migrationsmemoar 1977–2018”.

I tv-spelaren i topp visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Det gästas av författaren Patrik Lundberg – som nyligen skrev den uppmärksammade essän ”Vem dödade min mor?” – och Expressens litteraturredaktör Anna Hellgren. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!