Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är inte kärleken som fascinerar mest

Sabahattin Ali. Foto: FILIZ ALI / ALBERT BONNIERS
"Madonna i päls".
Hanna Nordenhök. Foto: SARA MORITZ / RÁMUS

Sabahattin Alis "Madonna i päls" är en bortglömd kärleksroman som fått nytt liv.

Hanna Nordenhök läser en bok som talar genom tiden om ofriheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det som egentligen fascinerar i Sabahattin Alis tills nyligen bortglömda roman "Madonna i päls" från 1943, är inte nödvändigtvis den såriga kärlek i 1920-talets Berlin som upptar större delen av dess handling, utan den ramberättelse som leder dit, där en helt annan berättare för ordet. 

Det går att läsa den passion som drabbar denna berättare för den berättelse om de två älskande Raif och Maria, till vilken han genom tillfälligheter långt senare får tillgång, som en bild för konstens nödvändighet i en förtryckande samhällsstruktur. 

I ett grått Ankara lär han, en ung författare in spe, känna den åldrade och till synes oansenlige Raif på en skogsmaskinsfirma där de blir arbetskollegor. Raif lever ett miserabelt liv som sjuklig familjefar. Men någonting hemlighetsfullt över hans person drar den unge mannen till sig, och en vänskap börjar ta form. 

Kärlek i Berlin

Och vad är det egentligen som får den anfrätte Raif att framstå som ”en mer levande varelse” än någon han tidigare lärt känna? Som får den unge mannen med diktardrömmar att söka upp Raifs sjukbädd i den kaotiska bostad där han lever som en undergiven och förfinad ängel bland skvallriga, illa klädda och otacksamma familjemedlemmar? 

Man får tro att ett visst mått av eskapism hos dem båda leder till att Raif delar med sig av sitt hemliga förflutna med den frigjorda konstnärinnan Maria, som han som ung under en vistelse i Berlin dit han skickats i lära av sin far handlöst förälskar sig i. 

I den affär de inleder finns flera för den moderna kärleksromanen bekanta konfliktytor: frigörelse/konvention, exil/hemhörighet, man/kvinna, verklighet/sken. Raif förälskar sig först och främst inte i Maria utan i hennes självporträtt, där hon figurerar med ”outgrundliga ögon” iklädd vildkattpäls, och som han av en händelse får syn på i ett konstgalleri. 

Atatürks regim

Det finns, kanske särskilt för vår egen virvlande samtid, någonting djupt trösterikt i att litteraturen kan röra sig i helt andra banor än de dagsaktuella, en tanke Therese Bohman delvis ger uttryck för i sitt fina förord till den svenska utgåvan. 

För några år sedan plockades Alis roman tydligen upp av unga turkiska författare som ett politiskt ställningstagande – Ali hann under Atatürks regim både fängslas som dissident och mördas när han försökte fly landet. Boken har fortsatt att toppa boklistorna i Turkiet under flera år. Sannolikt är spegeleffekten mellan Alis biografi och dagens stadigt förvärrade situation för turkiska författare ett av skälen till det. 

Men "Madonna i päls" är dessutom en roman som inte bara skildrar en omskakande kärlek. Utan också vad det är att vara människa i ett kringskärande politiskt system. 

 

 

ROMAN

SABAHATTIN ALI

Madonna i päls

Översättning Mats Andersson

Albert Bonniers, 208 s.

 

 

Hanna Nordenhök är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna".

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!