Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är inte bättre än en hyfsad serie på Netflix

Foto: Justin Cohen
”Jagad”.
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG

Joyce Carol Oates är aktuell med ännu en roman om våld och utsatthet.

Hanna Nordenhök tröttnar på en lättviktig berättelse utan undertext.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Ditt liv är inte prosa: / du har inte skrivit det. / Du behöver inte ens förstå det.”

Jag kommer att tänka på de raderna ur ett urval av Joyce Carol Oates 1970-talsdikter, i vacker översättning av Elisabeth Mansén och Jonas Ellerström, medan jag läser ”Jagad” – den grafomana Oates senaste roman på svenska. Bland författarskapets över hundra prosaberättelser är Oates poesi försvinnande liten. Men dikternas bilder av det trasiga, brutala USA Oates alltsedan dess har gjort till sin motivkrets, liksom den skälvande fråga de ställer sig om författarens ansvar och våld, återkommer när jag försöker förstå den motståndslösa prosamaskin hon har blivit. Den som får den sena Oates att skriva romaner som mest påminner om hyfsat välgjorda Netflixserier.      

Litteraturen utövar i någon mån alltid ett parasitskap på livet, och prosan har i det sammanhanget en särskilt förförisk glans. Att berätta innebär i sämsta fall att paketera och tämja verkligheter som ofta är alldeles för vilda och motsägelsefulla för att stöpas i en dramaturgiskt koherent form. Ett problem en konstnärligt syftande prosa måste hantera. Så vad hände med de där dikternas skepsis mot berättandet, som fick dem att glöda av en oavgjordhet en roman som ”Jagad” lider allvarlig brist på? Jag har inga problem att se deras estetiska avtryck i fantastiska romaner som ”Marya – ett liv” (1986), ”Det var vi som var Mulvaneys” (1996) och ”Blonde” (2000). Men sedan?  

Oates excellerar här i våldsbeskrivningar farligt nära det pornografiska.

I ”Jagad” finns alla ingredienser: skildringen av hat och utsatthet, den psykologiska iakttagelseförmågan. Men ”Jagad” ger också intryck av något snabbskrivet där all undertext skrivs ut, och alla gåtor får lugnande svar. Lugnande, men inte mindre ohyggliga, Oates excellerar här i våldsbeskrivningar farligt nära det pornografiska. Ibland briljerar hon i gestaltningen av de små, hotfulla rörelserna människor emellan. Som när huvudpersonen Abby sitter på den buss hon under en ångestattack ska stiga ur och köras på av, där de manliga passagerarnas närmanden skildras med stor precision. 

Men det räcker inte för att rädda denna lättviktiga berättelse om Abby, som bär på fruktansvärda hemligheter hon till sist, på sjukbädden efter bussolyckan, bekänner för sin unge make Willem. Här finns två försvunna föräldrar – en traumatiserad krigsveteran från Irak till pappa och en mamma som undervisar i litterärt skrivande. Porträttet av pappans toxiska maskulinitet och misogyni är så grovt och nyansfattigt gestaltad, liksom den goda mamman som läser Adrienne Rich blir så helgonlik, att bygget bitvis kantrar i kitsch. 

Lägg till några gamla skelettdelar gömda i gräset och Netflixthrillern är komplett.

 

 

ROMAN

JOYCE CAROL OATES

Jagad

Översättning Sofia Nordin Fischer

Albert Bonniers, 200 s.

 

 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.