Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är i förorterna som framtiden finns

Richard Sennett.Foto: Daidalos
”Den öppna staden” av Richard Sennett.
Dan Hallemar.Foto: Expressen / OLLE SPORRONG

Storstäderna är platser där allt fler känner sig ovälkomna och uttråkade. 

Dan Hallemar läser sociologen Richard Sennett och får förändringsidéer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Man kan ana en urban besvikelse i vår tid. En besvikelse över vad de stora städerna blivit för platser. Det finns sådant som är fakta, som oåtkomliga bostäder, ocker, stora skillnader mellan stadsdelar vad gäller livsmöjligheter och minskade gemensamma resurser på de platser som behöver det bäst, men också sådant som är mer en känsla: En tråkigare stad, färre överraskningar, mer av samma sak?

I sin bok ”Den öppna staden” ser sociologen Richard Sennett den moderna stadens brister som en brist på motsägelser, motstånd och tvetydigheter. Han ser ett samhälle där människor ”har samma smak och övertygelse, där livet blivit lätt och enkelt till användarvänlighetens välsignelse” och menar att i en sådan stad går viktig energi går förlorad, den som kommer ur ”samarbetet mellan människor som är olika”.

Ska stadsplaneringen verka för staden sådan som den är eller ska den sträva efter att förändra den?

Det vilar en sorglig insikt i Sennetts text, den att staden för evigt avförtrollats och blivit en evidensbaserad global ekonomisk maskin utan utrymme för osäkerhet, tvivel eller prövandets praktik. En stad utan tillgängliga bostäder, lokaler, glapp. Sådant som gör att man vågar göra saker, ytor för infall, att prova och misslyckas. 

I sin bok ”The creative destruction of New York City” (2017) beskriver Alessandro Busà en liknande frustrerad besvikelse över den mångformiga staden han förtrollades av en gång. Han ser nu hur fastighetsägare, fastighetsutvecklare, företag och politiker har förändrat staden New York under 2000-talet så att den blivit en produkt för ”en global, mobil, och extremt välbärgad grupp stadskonsumenter”.

I ”Den öppna staden” undersöker Richard Sennett vad man skulle kunna kalla ett stadsbyggandets fåfänglighet, hur historiska stora planer velat en sak men blivit något annat. Hur Baron Haussmann byggde om Paris med stora boulevarder för att kunna slå ner massans upplopp, upploppen stoppade de inte, men boulvarderna blev urformen för 1800-talets borgerliga huvudstad. Fredric Law Olmsted lät rita Central Park i New York för att föra klasser och raser närmare varandra, men skapade en plats för stadens dyraste hus längs parken. Det blev en av världens mest fantastiska parker, men aldrig en smältdegel. Framtiden gäckar stadsbyggarna, vare sig de är auktoritära eller idealister.

Kanske kan Selma Lagerlöf vara en inspiration för en rörelse som kanske kommer att lämna stadsromantiker som Sennett bakom sig.

Med dessa historiska exempel visar Sennett på ett glapp i städers planering, mellan planen för staden som han kallar ”ville” och livet i staden som han kallar ”cité”. Han frilägger här den inbyggda ofullkomligheten – besvikelsen om man så vill – i att planera för en särskild framtid.

I boken ställer Sennett en viktig fråga: Ska stadsplaneringen verka för staden sådan som den är eller ska den sträva efter att förändra den?

Det är en retorisk fråga, förändringen kommer att ske – oavsett – frågan är snarare vem som driver den och med vilka mål?

Sennett tvivlar på det tvärsäkra, tror på den självgående individuella urbana drivkraften – rörelsen på stadens gator, entreprenörer och överlevare. Han blir en förespråkare för en etik om öppenhet men utan tro på en stadsbyggandets fördelningspolitik.

Den som kan fördela yta – mark, bostadsyta, fritidsyta, experimentyta, tankeplats – till fler. 

Så som i det nyligen öppnade stadsdelscentrumet Selma Lagerlöfs center i stadsdelen Backa på Norra Hisingen i Göteborg med plats för bibliotek, teater och daglig verksamhet. 

Selma Lagerlöf.Foto: TT NYHETSBYRÅN

Kanske kan just Selma Lagerlöf vara en inspiration för en rörelse som kanske kommer att lämna stadsromantiker som Sennett bakom sig. En rörelse i städernas utkanter – och dess omgivande landskap.

Lagerlöf formade medvetet en litteratur som vred sig ur greppet från den växande stadens krav på litteraturens realism som Strindberg, Leffler och Benediktsson hade skrivit. ”Den störtade realismen”, som Lagerlöf själv konstaterar några år efter publiceringen av ”Gösta Berlings saga”. 

Här fanns en radikal längtan efter en återförtrollning av livet, som var frånvarande i de växande städerna dit allt fler flyttade.

Kan man i dag – som hos Lagerlöf – söka nya berättelser bortom storstädernas centrum, och hitta en besvikelsens motrörelse i de slitna förstäderna, i småstäderna, på landsbygden? Och där störta den fastighetsanalytikernas realism som hävdar att staden är för de som har råd att misslyckas, och i stället återupptäcka kärnan i den urbana idén: Att samla olikheter, en plats att pröva, misslyckas och våga tillsammans.

 

SAKPROSA

RICHARD SENNETT

Den öppna staden. En etik för byggande och boende

Översättning Nils Sjödén

Daidalos, 396 s.

 

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver också podcasten Staden.

 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten. ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”