Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är fusk att skriva så här bra poesi

Kjell Espmark.Foto: CATO LEIN / NORSTEDTS
Foto: NORSTEDTS
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

Poeten och akademiledamoten Kjell Espmark firar 90 år med sista delen i en triptyk.

Daniel Sjölin finner hur flyktingens öde på en strand sammanfattar ett ärende.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Du får fem meningar om mänskligheten att sända till utomjordingarna, fyra till dina vänner innan kriget kommer, tre som dina sista ord på schavotten, en rad till din älskade i dödsögonblicket. Men orden fattas dig. 

Det är i det akuta, när du både är individen du och samtidigt bara djuret människa, som poesin och inget annat språk kan ställa sig upp och föra din talan. I samhällen där inte rättsstat och yttrandefrihet råder, tenderar den därför att få ökad betydelse, jämfört med LinkedIn-Sverige, där allvaret dagligen går oss förlorat i retoriska analyser.

Att låna sin röst åt döda gestalter som vittnar om sina liv från andra sidan graven, är något som blivit Kjell Espmarks poetiska signum. Med ”En sky av vittnen” fullbordas en trilogi, som inleddes 2007 med ”Vintergata” och följdes av den mer personliga ”Den inre rymden” 2014. Här samsas de i samma pärm. Poeten skriver sig an, lånar sig in, i företrädesvis anonymare historiska figurer, ofta bara halvt identifierbara, även om historiska förlopp känns igen och såväl lärljungar till Linné och diktare som Paul Celan blir uppenbarade. Oförglömligast är de älskande.

Det är fusk, poeter ska inte vädja, säger retorikern i mig.

Men det innebär ingen nyckel att exempelvis läsa in en Anna Politkovskaja eller för den delen akademiledamoten Henning Hamilton i en av dikterna, vars öde doldes emedan det utgjorde bevis på att det varit mumbojumbo att i modern tid ersätta ledamöter i Svenska Akademien innan de dött. Varför är det ingen nyckel? Det har med ärendet att göra.

Att öppna livsöden genom dödsögonblick är att med en vädjan grunda det akuta läge där poesin får djup. Det är fusk, poeter ska inte vädja, säger retorikern i mig, som med påklädd kyla spjälkar de olika rösterna och konstaterar att dikterna som slutar med döden – en sabel i huvudet eller ansiktet i en blodpöl utanför porten – förlorar effekt jämfört med dem där döden kommer ur början av det lyriska talet, eller i dess mungipa. Varför? Det har också med ärendet att göra.

Du kan inte ta emot det här som retoriker.

Samma kyla låter mig påstå att ”Vintergata” är bättre än de två efterkommande. Den hör nämligen till världsarvet. Vad annat än jubileumsgenerositet föranleder tre samlingar till priset av en? Också det har med ärendet att göra. 

Så, vad är ärendet? ”Sägs att det här är Lesbos / och att ön en gång skapats av sång / I så fall en sång av sten – den här stranden / känns inte vid en flyendes fötter. Min pojke i sin värmefilt av metall / försöker se ut som en spartan.”

Du kan inte ta emot det här som retoriker. Poesi är inte ett ärende. Historien äger inga nycklar, kyla kan inte värdesätta något, vädjan är inget grepp, döden ingen effekt, livet vill inte identifieras och de älskande är inte oförglömliga.

Ett människoliv är mycket mer akut än så. 

LYRIK

KJELL ESPMARK

En sky av vittnen; Vintergata; Den inre rymden

Norstedts, 330 s.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.