Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är det hårdaste jag har läst på tio år

Ingela Strandberg.Foto: SARA MAC KEY / NORSTEDTS
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

I Ingela Strandberg poetiska universum kommer ingen undan Nattmannen.

Daniel Sjölin finner en gotisk-romantisk hallänning som blir hårdare med åren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Naturen är likgiltig, djävulen ond, the Bogeyman har ett ärende, skammen äger sin vilja och rackaren och bödeln gör det för pengar. Men Nattmannen, som i Ingela Strandsbergs nya diktsamling är alla dessa och ändå ingen av dem, ja vad får han ut av det? Brännvin och dålig andedräkt? Desto vidrigare.

Poeter bundna till platser dyker stundom upp som frågor i SVT:s ”På spåret.” 10 poäng: Till spruckna kön och spindelväv på brösten, i blodiga knivars hemvist, där dundrande tradare blåser myrar och människor förbi? Nåja, Strandberg har med stor lyrisk konsekvens genom åren klätt sitt Halland till Halloween. Den här gången är landskapet mer det inres. Nattmannen koras till ”uselhetens mästare”.  Att vara hans tjänare är ”att vänja sig vid lukten / Av de döda / Deras fattigdom Deras sjukdomar / Av de levande / Deras träck Deras gudar

My god det här är hardcore.

Att vara tjänare åt skammen, terrorn och slakten en sak. Men att dessutom begära Nattmannen av egen fri vilja? Att vara inte bara hans hund utan också hynda, i en värld där dödfödda stoppas med jord, där hästar flås och vita vallmoblommor är horor ”i förlig vind”. 

My god det här är hardcore. Nattmannen är ingen yttre verksamhet, hans hjärta är barndomens, så det finns inget upphöjt lugn att möta honom med, bara förhoppningen om ”Att vara en gåta / att aldrig överlämnas”. Flera motiv genom åren går igen, men här bryter Strandberg, med en obehaglig existentiell botten, fram usligheten som en del i vår förtvivlan och grund för vår överlevnad. Och genom sin klara stil och ton, blir läsupplevelsen lika konkret som en järnspade med trähandtag. Smaka på den här:

 

Självmördarna

bär vi med extra värdighet

 

Kropparna är lätta

 

Min leda upphör

när jag lyfter dem

 

De får mig att tro

att jag bär på sanningen

 

Det här är det hårdaste jag har läst på ett decennium. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast fick något så ohyggligt serverat – som tröst.

Ett mörker i förlig vind. 

 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressen kultursida.

LYRIK

INGELA STRANDBERG

Nattmannen

Norstedts, 59 s. 

RECENSION: ARAZO ARIFS ”Mörkret inuti och fukten” 

RECENSION: KJELL ESPMARKS ”Kvällens frihet” 

RECENSION: Johannes Heldéns ”First contact”

RECENSION: Kalle Hedströms ”Mormorordning, hägringsöar”

RECENSION: Pernilla Berglunds ”Rätten”  

RECENSION: Davis Zimmermans ”Ljus och strålning”