Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Denna korta släktkrönika lyckas med ett underverk

Marie-Hélène Lafon.
Foto: Agence Opale / Alamy Stock Photo / https://www.alamy.com
Per Wirtén.
Foto: OLLE SPORRONG

På 160 sidor lyckas Marie-Hélène Lafon skriva fram en episk släktkrönika som sträcker sig över 100 år.

Per Wirtén får svindel av hur kortromanen ”En sons historia” låter överflödet anas mellan raderna.

RECENSION. Stil är ekonomi. Berättande är koncentration. Överflödet kan ligga i det som inte skrivs ut. Fråga den franska författaren Marie–Hélène Lafon. Hon vet.

En episk släktsaga som sträcker sig över precis hundra år, flera generationer, två stora krig, ouppklarade hemligheter och strävsam vardag brukar kräva sexhundra sidor, kanske flera volymer av ymnigt berättande. Lafon behöver bara 160 glesa sidor. Det är ett underverk.

Hennes förra roman, med en sliten matbutik i Paris som huvudsaklig spelplats, var inte särskilt lyckad, men fick ändå stora rubriker på kultursidorna. Nu är hon tillbaka på sin egentliga hemmaplan: småstäderna och de ensliga gårdarna i Centralmassivets avfolkningsbygder. Då faller allt på plats igen. De mellanmänskliga tystnaderna laddas av liv. Hon rör sig i ett Le Pen–land, där ingen uppfyller Le Pens stereotyper. 

”En sons historia” tillhör romankonstens huvudfåra. Inget är konstigt. Men ändå är den annorlunda än det mesta. 

Lafon lyckas fånga livets flyktighet. Hon framkallar en lätt svindel.

Genom tolv minutiöst utarbetade små kapitel, varje knutet till en specifik dag, lyckas Lafon berätta om en handfull människors liv mellan 1908 och 2008. Familjeförhållandena är komplicerade. I centrum finns André som växt upp utan sina biologiska föräldrar. Han vet inte vem pappan är. Den eleganta mamman från Paris träffar han bara någon gång om året, eftersom hon lämnat honom hos sin syster i hembyn. Att ha en okänd far måste innebära att man är en okänd son, tänker han. Tomrummet är smärtsamt. Men ändå gör han bara halvhjärtade försök att söka upp honom när han till sist får veta namnet. Under kriget ansluter sig André till motståndsrörelsen. Hans far samarbetar med ockupanterna. Allt är gåtfullt. På sätt och vis motarbetar Lafon alla släktsagors inre logik: den biologiska samhörighetens.

Genom sättet att skriva i små korta episoder, med långa mellanrum, blir tidens gång – åldrandet, förlusterna, minnena – förhöjd och poängterad. Lafon lyckas fånga livets flyktighet. Hon framkallar en lätt svindel. 

Efter hand förstår man att det inte alls är sonen Andrés historia som intresserar Lafon. Utan mammans. Hon som flydde till Paris, älskarna och yrkeslivet. Men om henne får läsaren inte veta mycket. Lika lite som hennes son. Hon blir som en lockande tom kub på ett befolkat torg. Hon avlider ensam med bibehållen integritet. Lafons kännemärke är respekten för alla romangestalters liv bortom författarens inträngande blick.

En roman ska inte avslöja. Den ska föra vidare mysterierna. Jag tror det är därför Lafons små stilsäkra romaner lämnar en så himla lång inre efterklang. Överflödet finns kvar, i det oskrivna. 


MARIE-HÉLÈNE LAFON

En sons historia

Översättning: Anna Säflund–Orstadius

Elisabeth Grate, 160 s.


Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 




”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=84666&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.