Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den vanliga människan gör någonting fasansfullt

Johan Heltne Foto: Alva Willemark
Martina Montelius. Foto: OLLE SPORRONG

Johan Heltnes förra roman handlade om att växa upp med Livets ord.

Martina Montelius läser den nya som fortsätter på temat skam.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Vad händer inom en människa som är skyldig till brott, men aldrig får något straff? Eller som kanske inte är juridiskt skyldig, men väl moraliskt? Kring en sådan person kretsar Johan Heltnes nya roman ”Emil”, och jag associerar omedelbart till Edgar Allan Poes klassiska novell ”Det skvallrande hjärtat” från 1843. I den mördas en gammal man, och liket göms under golvbrädorna i mördarens hem. Men mördaren hör den dödes hjärta slå, högre och högre, tills han bryter samman och erkänner allt. 

Heltne debuterade 2014 med ”Det finns ingenting att vara rädd för” – en ångestfylld skildring av ett vuxenblivande i frikyrkoförsamlingen Livets ord. Redan där visade han sin otäcka kapacitet att tränga sig på läsaren med en psykologisk och språklig andning som når innanför skjortkragen. Att läsa Heltne är som att stå i en proppfull tunnelbanevagn hoptryckt med en människa som utsöndrar svår ångest. Och på sätt och vis är ”Emil” en upptrappning av den förra bokens teman: skam, vantrivsel i den egna gestalten, existentiell ensamhet. Men nu med en helt ny komplikationsnivå, eftersom bokens Emil är en människa som är mycket svår att förlåta. 

Bokens skräckklo

Han har friats från våldtäkt i hovrätten, bytt namn, startat ett nytt, disciplinerat liv. Ingen alkohol, inte ens cigaretter, och pedantiska rutiner. Han har skapat sitt eget, ensamma rehabiliterings- och straffsystem. Naturligtvis hinner hans förflutna ikapp honom, men det är inte det som är bokens skräckklo. Emil gick inte ut ur rättssalen som en förändrad människa. Inte heller som en hånskrattande våldtäktsman som kommit undan. Han gick ut i världen med samma systemfel inbyggt i sin varelse som han alltid tycks ha haft. Och det är här det blir riktigt intressant, särskilt mot bakgrund av den pågående, hårt upptrissade debatten om ansvar och skuld i sexualbrottsfrågor. 

Ingen tröst

För Emil går inte att sammanfatta i ett Instagram-inlägg. Han är inte ”ett svin”. Men definitivt inte heller schablonen av en botgörare eller självbestraffare. I stället gör Heltne det oerhörda: berättar om den helt vanliga människa som gör något fasansfullt. Den banala våldtäktsmannen, om man så vill. Våldtäktsmän går till biblioteket, äter fiskpinnar och tänker ointressanta vardagstankar. Och det förlösande utbrottet kommer aldrig. Snarare en obehaglig, aldrig avklingande rättegång där han är sin egen åklagare och försvarare. Mer än något annat är ”Emil” en berättelse om någon som bara är kvar. I sin rädsla för sig själv, sin förvirring och sitt underliggande våld. Här finns ingen förlösning. Ingen tröstande slutsats. Johan Heltne tar därmed steget från det angelägna till det outhärdligt skrämmande. 

Roman

Johan Heltne

Emil

Natur & Kultur, 295 s. 

Martina Montelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Stackars Birger”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!