Den som inte gillar den här är en riktig pissfitta

RECENSION. Maria Maunsbachs nya roman ”Lucky Lada och jag” är för mig något helt nytt. För första gången någonsin känner jag mig ”representerad” i litteraturen. Samtidsprosan rör sig annars i mer eleganta miljöer än det skånska inlandet, där både Maunsbach och jag kommer från. Jag växte visserligen upp på landsbygden tillhörande Hörby kommun och hon i Höör, en mil därifrån. Författarens (i någon utsträckning) alter ego, Freja Morgonstjerne, tröstar sig i romanen med att Höör ”åtminstone inte är lika illa som Hörby”. 

För dem som inte känner till trakterna kan jag påminna om true crime-dramat ”Jakten på en mördare”, som visades häromåret i SVT. Patrask och pedofiler, kan man sammanfatta serien med. Den filmades med ett skitigt, grått filter.

Maria Maunsbach gestaltar flicklivet och vuxenblivandet genom en helt annan lins. Hon väjer inte för mörkret, men tar sig an bygden med en frejdig blick lånad av Fritiof Nilsson Piraten; den skånska berättaren som kallats för den svenska skrönans mästare, mest känd för ”Bombi Bitt och jag” och ”Tre terminer”, om bohemiskt studentliv i Lund. 

Men Piraten har sedan länge fallit i glömska och det är vackert att det blev en tös från Höör som blåste liv i honom.
Ramen för romanen är författaren Freja Morgonstjerne som åkt hem till mamma för att gå på hemvändarkväll på Lucky Lada, ett lokalt nöjespalats. Hon behöver stoff till boken hon jobbar med, knyta ihop säcken för uppväxtskildringen. I Piratens anda blir det en omständlig resa, fylld av stickspår och burleska berättelser, en del skrivna på skånska. Romanen rör sig på flera olika nivåer, tids- och formmässigt, häpnadsväckande nog utan att tappa tråden.

Men i kören av skrönor framträder hennes egen historia; den om hur det är att vara en tjej som spelar trumpet hellre än handboll och om vuxenblivandets spänning. Mycket är allmängiltigt: vännernas betydelse, aptiten på livet, sökandet och sexualiteten. Just Freja Morgonstjerne måste också förhålla sig till sin hopplösa far som rids av manodepressivitetens skov och författarambitionerna som för henne från Höör till pretentiösa kulturmiljöer i Lund och Malmö. Där får hon en stämpel som ”knullförfattare” efter några böcker med explicita sexskildringar, liksom verklighetens Maria Maunsbach utmärkt sig med.

I ”Lucka Lada och jag” visar hon, nästan övertydligt, att hennes ekivoka stilistik och mustiga humor är ett sofistikerat grepp, inte en slynas slarviga anteckningar. Även om ”slyna” är ett epitet som romanens Freja Morgonstjerne tar som en stor komplimang, uttalat på ett överförfriskat ålagille.

Ibland klarnar också romanen i ett absolut allvar. Som den gången då en fotograf som ska ta ett porträtt går över gränsen. Det kan också handla om att författaren tar sig tid att förklara de dråpliga historiernas läkande effekt. Så kan smärtsamma upplevelser bearbetas och läggas till listan av livets alla händelser. Manodepressivitetens galenskaper förvandlas till den knäppa dagen då pappa köpte en råsaftcentrifug och pressade potatis, en sörja som ingen i familjen förmådde dricka.

För övrigt är valet att porträttera den problematiska läkarpappan med revolutionära böjelser som en krumelur i periferin och i stället sätta den roliga, vardagliga mamman i förgrunden djupt feministiskt. Det är hennes högfungerande tillvaro, omsorg och kvinnogemenskap som får ta plats, vilket sällan händer i en kultur där den självupptagna fadern alltid anses mest intressant.

Jag ska erkänna att jag tidvis kapitulerar intellektuellt vid läsningen. Det är snarare min kropp som tar över. Jag skrattar så jag gråter, roas och oroas om vartannat. Minns alla mina egna historier, allt konstigt man sett och hört, som ingen uppvuxen i medelklassens städer varit med om. Maria Maunsbachs roman är kort och gott: underbar. Så långt från floden av tradiga samtidsskildringar som man med ett nödrop tvingat sig igenom. Här skriver en sann berättare.

De som inte gillar boken är, för att tala med hennes alter ego, riktiga pissfittor.

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

MEDIEPODD. DN:s Åsa Erlandsson om journalistikens svagheter vid skoldåden och branschens värsta tidningsankor. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind försöker ge varandra feedback, diskuterar SVT-reportern Mari Forssblads feber på Twitter och mediernas Ukraina-aktivism