Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den intellektuella historiens arkeolog

Stig Larsson. Foto: ULLA MONTAN / BONNIERS FÖRLAG
Katarina Frostenson Foto: CATO LEIN
Foto: Laura canedo Pouso
Foto: Laura Canedo Pouso.
Foto: Ellerströms / Ellerströms

Victor Malm omformulerar berättelsen om det litterära 1980-talet.

Per Svensson läser en förtjänstfull avhandling om den tidens litterära kungligheter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I klädkammaren har jag en italiensk stickad bomullströja i ett yrselframkallande mönster av blå, röda, gula och gröna diagonaler. En souvenir från 1980-talet. Jag misstänker att den var oskäligt dyr. Det hade på den tiden blivit ett värde i sig.

Det var ett motsägelsefullt decennium. Om 1970-talet varit monokromt, först revolutionsrött, sedan punksvart, så kunde 1980-talet framstå som en orgie i pasteller. Proggepokens puritanism och punkens nihilism byttes ut mot yuppieerans konsumism.

En sinnebild för skiftet skulle kunna vara David Bowies konserter på Ullevi i juni 1983. The thin white duke reinkarnerad som arenacharmör i citron- och aprikosfärgade kostymer.

Kvällspostens Olle Berggren träffar David Bowie i Göteborg juni 1983. Foto: MAGNUS AF GEIJERSTAM / KVÄLLSPOSTEN SYDSVENSKAN BILD

Men för litteraturen och den intellektuella debatten var 80-talet en sträng och hård tid. Man skulle vara FK, filosofiskt korrekt, det vill säga skriva och tala i enlighet med det teorikomplex som gjordes tillgängligt (och ibland otillgängligt) av tidskriften Kris. Poststrukturalism. Dekonstruktion. Intertextualitet. Derrida. Paul de Man, Lacan.

I ett hav av folklig hedonism var kultursidorna och de litteraturvetenskapliga seminarierna öar av estetisk elitism. Göran Greider har fångat denna 80-talets motsägelsefullhet, Herreys och Horace, i en dikt på Aftonbladets kultursida, skriven med utgångspunkt i de senaste årens kris i Svenska Akademien: ”Plebejisk kommersialism och sparsmakad högborgerlighet /skulle plötsligt samsas i samma tidsanda” (AB 17/4 2018).

Kritikern och litteraturvetaren Victor Malm citerar Greiders dikt när han i sin doktorsavhandling kortfattat berör Katarina Frostensons roll i och under Akademikrisen. Avhandlingen är primärt ägnad hennes och 1980-talskollegan Stig Larssons diktning, ett försök att definiera deras litterära projekt och ytterst dessa projekts utopiska dimensioner. Men Malm har också ambitionen att bidra till, och i viss utsträckning omformulera, berättelsen om det litterära svenska 1980-talet. Då blir också de senaste årens rubriker om Akademin och Frostenson relevanta. 

Stig Larsson och Katarina Frostenson var denna nya litteraturs kungligheter.

Det framgår av Greiders tidsdikt att han inte gillade det litterära klimat som etablerades på 80- och 90-talet, han skriver om en ”rädd” litteratur. Själv vidhåller jag att 80-talet var en litterär guldålder, kanske inte trots utan på grund av ”tidsandans” motsägelsefullhet. 

Katarina Frostenson 1992. Foto: SAM STADENER

Stig Larsson och Katarina Frostenson var denna nya litteraturs kungligheter. Frostensons inval i Svenska Akademien 1992 kunde förstås som en kröningsceremoni. Det finns något av shakespearskt drama i det faktum att både hon och Larsson, 80-talslitteraturens drottning och kung nu befinner sig i ett slags exil; han som myt på Lilla Essingen, hon i det massmediala medvetande förpassad till rollen som ”kulturprofilens fru”.

Som en den intellektuella historiens arkeolog gräver han fram lämningar av periodens kungsgård.

En av de stora förtjänsterna med Victor Malms avhandling är att han i närläsningar av Frostensons och Larssons dikter påminner oss om de utmaningar och belöningar bådas författarskap erbjuder. Samtidigt försöker han, om än med klädsam ödmjukhet , bruka dikterna som argument för en delvis annan förståelse än den gängse av 80-talets kulturella paradigmskifte. Som en den intellektuella historiens arkeolog gräver han fram lämningar av periodens kungsgård för att sedan ställa frågan: Är det detta som kallas postmodernism?

Det enkla svaret är nej. Som Malm omsorgsfullt bekräftar blev ”postmodernism” ett populärt begrepp i 80-talets kulturdebatt, men definitionerna och användningsområdena skiftade. Med stöd i texter av de franska filosoferna Jean-Francois Lyotard och Jean Baudrillard kunde receptiva kulturkritiker argumentera för att ”verkligheten” hädanefter måste sättas inom citationstecken, bara kunde förstås som bildspel och citatsamling. 

Umberto Eco. Foto: KENNETH JONASSON

Det var den mer djupsinnigt syftande användningen av begreppet. Oftast användes det dock som etikett för trendigt och medvetet stillös, eller kanske smaklös, arkitektur och tjocka lekfulla romaner. Victor Malm pekar ut ”Rosens namn” av Umberto Eco som typexempel.

Det postmoderna är i hans historieskrivning inte ett brott med det moderna utan det senare tillståndets fullbordan.

Stödd på den marxistiskt influerade kulturteoretikern Fredric Jameson väljer Malm själv i stället att se ”postmodernism” som ett uttryck för, och ett svar på, en ”historisk situation eller period”, postmoderniteten, detta i analogi med begreppsparet modernitet och modernism. Han betonar också kontinuiteten. Det postmoderna är i hans historieskrivning inte ett brott med det moderna utan det senare tillståndets fullbordan. Modernitetens löfte om ständiga framsteg, fortgående frigörande förändringar, har i det postmoderna förvandlats till löften om ständigt nya lockpriser, tv-serier och smarta telefoner. Postmoderniteten är så att säga moderniteten som slutet och självgenererande system. 

Mot språkvärldens totalitära genomlysande anspråk på att visa och säga och behärska allt.

Det är mot detta system såväl Stig Larsson som Katarina Frostenson gör motstånd. Men avgränsningen av systemet liksom den litterära strategin skiljer dem åt, visar Malm. Medan Stig Larsson har utgått från litteraturen i sig, den litterära institutionen, och försökt skriva sig ut ur den, till en litteratur bortom litteraturen, riktar sig Frostensons negativa strategi mot världen som sådan, mot språkvärldens totalitära genomlysande anspråk på att visa och säga och behärska allt: ”en värld som står ute, och glor. Som badar i ljus, som stirrar mig rakt i ansiktet, stint”. 

Stig Larsson. Foto: ULLA MONTAN / ULLA MONTAN

I sitt motsträvande skrivande försöker Katarina Frostenson, om jag förstått Victor Malms tolkning rätt, nå fram till något så utopiskt som en litteratur som inte bara befinner sig bortom litteraturen utan också bortom språket, bortom det mänskliga, i det ”öppna”. Det gör henne inte mindre intressant i klimatkrisens tid, då ”antropocen” och ”antropocentrism”  aspirerar på att bli mer frekventa begrepp i kulturdebatten än ”postmodernism”.

Sakprosa

VICTOR MALM

Är det detta som kallas postmodernism

En studie i Katarina Frostens och Stig Larssons diktning

Ellerströms förlag, 478 s.

AV PER SVENSSON

Victor Malm är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Per Svensson som är författare och Dagens Nyheters politiske redaktör.