Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den här romanen får mig att tappa huvudet

Hanna Johansson.Foto: Lisa Thanner / ©Lisa Thanner
Therese Eriksson.

Hanna Johanssons debut doftar av Marguerite Duras och Per Hagman.

Therese Eriksson golvas av den mytiska romanen ”Antiken”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Luften är tung av värme, fukt och sötma i Hanna Johanssons debutroman ”Antiken”. På den grekiska ön Syros genomskärs hettan av hastiga, otillräckliga regnskurar; det vita vinet dricks med isbitar, colan med citron. Längs gränderna i Ermoupoli ligger fikonen uppfläkta och kladdiga, i träden hänger sötbittra apelsiner och svällande granatäpplen med köttigt innanmäte. Ja, det är sinnligt, svettigt, bitterljuvt.

På denna scen – på denna plats i Kykladerna som doftar av ursprunglighet, av begynnelse och förgånget samtidigt – har Johansson placerat sina tre rollfigurer: den medelålders konstnären Helena, hennes tonårsdotter Olga och så det namnlösa berättarjaget, en kvinna mittemellan deras åldrar som kliver rakt in i deras värld. Hon är inbjuden, men hör inte till. Ensam står hon med sin dragning till de båda, sliter i det olösliga bandet mellan mor och dotter, med makten att rubba deras ordning och maktlösheten i att vara dömd till att stå utanför.

”Antiken” är ett grekiskt drama om besatthet och begär, en modern myt som uppstår samtidigt som den skrivs. Berättarjaget, som återger veckorna i Ermopouli i ett obestämt efteråt, är konstant medveten om att hon iscensätter sin berättelse, de erfarenheter hon gör är redan, alltid, minnen. Platsen, historiens vingslag, är central här, eftersom allt är möjligt att göra om man föreställer sig sitt liv som ett antikt drama. Det är ursprungligt, rått, men samtidigt något mycket gammalt, liv som stelnar i sin mytiska form. Och, därmed är det också djupast sett tidlöst, evigt.

Hon är i sitt nu, i en bubbla. Därinne är allt i skärpa.

Mytskapandet är viktigt också eftersom det inte finns någon färdig fabel, eller narrativ, att hälla ner dessa erfarenheter i. Diktjaget iscensätter eftersom hon vill bevara något som är flyktigt, förgängligt, ja, nästan bortomspråkligt. Var finns orden för den rätt platonska, men häftiga lidelsen diktjaget hyser för sin fantastiska väninna Helena och som får henne att svartsjukt avsky Olga? Hur ska någon efteråt kunna tala om det skifte i begäret, som gör att hon dras till den femtonåriga dottern, till berusningen i att bli hennes första kärlek?

De tre kvinnornas relationer löper längs hela skalan av kvinnors begär till varandra, begär som ibland saknar namn och gör dem omöjliga som referenspunkt, som samtalsämne. När vistelsen i Helenas sommarhus är slut, är allt över. Utom blodsbandet mellan mor och dotter, som forsätter ha sitt namn och sin begriplighet in i evigheten.

Per Hagman.Foto: Thomas Karlsson/DN/TT / DN

Hanna Johansson skriver en Medelhavsroman med doft av Duras, Per Hagman och ”Call me by your name”, och hon gör det med ett språk som är lika poetiskt drömskt som det är klarvaket konkret. ”Antiken” är full av precisa, nyfikna iakttagelser – av ärr som sötvattendroppar, av hummersåsfärgade terrazzogolv – eftersom diktjaget i det förhöjda tillstånd hon befinner sig i, lägger märke till precis allting. Minnena från livet i Stockholm bleknar och blandas ihop, hon är i sitt nu, i en bubbla. Därinne är allt i skärpa.

Det finns hos ”Antiken” ett starkt släktskap med Johanne Lykke Holms roman ”Strega”, som kom i våras. Båda är romaner som i ett odefinierat efteråt vittnar om definierande erfarenheter från slutna rum och kvinnovärldar, båda är romaner med extrem omsorgsfullhet om detaljerna och som i varje mening vibrerar av stämning. Men, där Lykke Holms atmosfär är mörk och dovt obehaglig är Johanssons melankoli snarare genomsyrad av ljus och lätthet.

Den här hösten har litteraturdebatten handlat om kritiker som tappar huvudet i sin förtjusning över romaner. Vem bryr sig, här har ytterligare en skalle fallit till marken: ”Antiken” är en fantastisk debutroman.

 

ROMAN

HANNA JOHANSSON

Antiken

Norstedts, 223 s.

 

Av Therese Eriksson

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras romanen av Therese Eriksson, kritiker på Svenska Dagbladet.