Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den här feministen verkade inte hata män

Ester Blenda Nordström.
Ester Blenda Nordström i motorcykelkläder.Foto: Riksarkivet.
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Reporterpionjären Ester Blenda Nordström har fått en renässans.

Nina Lekander följer med på några hisnande och nyutgivna reportage.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sannerligen ett jävla solsken som bländar: att den käcka Ester Blenda Nordström (1891–1948) har återuppstått så praktfullt de senaste åren. Förlaget Bakhåll sprutar ut nyutgivningar. 2017 belönades Fatima Bremmers biografi med Augustpriset. Och nu föreligger ”Motorcykel genom Sverige”, en samling artiklar skrivna mellan 1914 och 1936. 

För bara några decennier sen var hon nästan osynlig. Nämns – förstås – inte i Delblancs, Lönnroth och Göranssons ”Den svenska litteraturen 3” från 1999. Ej heller – konstigt nog – i Harriet Clayhills gedigna ”Kvinnohistorisk ordbok” (1991). Men hon finns – så klart – med i band tre av ”Nordisk kvinnolittteraturhistoria” (1996), om än lätt överskuggad av Elin Wägner. Varning där förresten: sidorna om deras tidevarv kan ge spår av prillig nyfikenhet. Ge oss till exempel nyutgåvor av Anna Lenah Elgströms böcker!

Kan man tänka sig ett par fräsigare flator och fyllerister med tuffare tidningssignaturer?

Läsaren av ”Motorcykel genom Sverige” riskerar att bli lika ivrig och impulsiv som Ester Blenda Nordström tycks ha varit. En journalist och författare numera allmänt känd för wallrafferiet i ”En piga bland pigor” och som påverkade den 18 år yngre Barbro ”Bang” Alving. Kan man tänka sig ett par fräsigare flator och fyllerister med tuffare tidningssignaturer? Nordströms ”Banzai” ska på japanska betyda ”10 000 år”. Har använts som leverop för kejsaren och ett sista tjohej bland kamikazepiloter.

Stockholmsfödda Ester Blenda var en tuffing redan som lillasyster i en kärleksfull familj, vilken emellertid lät utackordera flickan ett helt år hos en släkting på en småländsk prästgård (månne sorgligt, men ännu en erfarenhet att använda litterärt).

Småningom tog hon och hennes far körkort. Köper en motorcykel. Sen sätter hon ”anförvanten” på bagagehållaren. Att döma av bilden på en skraltig Enfield ser det obekvämt ut. I reportagen skildras med konkretion och humoristisk frejd hur knöligt det är för pappan att hoppa av och öppna grind efter grind över de leriga Smålandsvägarna. De kör fast och kollapsar med jämna mellanrum.

Men säg den motor – alternativt mulåsna, häst eller gris – som inte fröken Nordström förstår sig på. Eller låtsas göra det, samtidigt som hon pratar med eller skäller på sitt objekt. Ta stoppet mellan Ljungby och Vislanda, i regn, kyla och skymning. Då:

” … skrapade jag av ljuddämparen mot en sten som lömskt och högt stack upp vid kanten och sedan klapprade jag vidare med ett åsklikt dunder som kunnat skrämma oxar i sken. En mil eller så innan Vislanda lossade ett tändstift och med suckan och klagan och vid skenet av ficklampan lagade jag felet … ”

Man anar en viss klasshögfärd, men jösses anåda, så prick lagom elakt.

Ni fattar. Det sparas icke på ord, känslor detaljer, besjälning, hyperboler och metaforer. Älsklingar måste inte dödas. Författaren stressar med skojiga historier om dels det klassiska suffragettvapnet hattnålar, dels Amerikaåtervändande fruntimmer på småländsk marknad. Man anar en viss klasshögfärd, men jösses anåda, så prick lagom elakt:

” … en lady i skär sidenpromenaddräkt med tuniker och gyllene broderier. En vit spetshatt med skära rosor beprydde huvudet och från brättet vajade en enorm anilinröd pleureuse. /…/ Händerna bar vita glacéhandskar, en mycket billig spetsblus med hög krage skymtade genom den uppknäppta kappan och på skorna sken ankfotsgula knäppkängor.”

Strunt i att kängorna lyste på skorna; här förekommer en del slarvfel, faktoider och inkonsistenser. Hursomhelst känner Ester Blenda igen ”Albertina från Toft” och tilltalar henne. Albertina svarar: ”No – yes. Jag geck te Amerika för två år sen å nu ä ja himma en vänna för te hälsa på my parents.”

Nordström rapporterar och kåserar, från sillfiske utanför Varberg över de stora haven till Sydamerika och Argentinas pampas – som känns igen från vännen Evert Taubes skildringar. Jag häpnar och lider lite med de riddjur som hetsas över berg och slätt med sylvassa sporrar, vår hjältinna var ändå en stor djurvän. Förbluffande är att vi inte får ett enda ”metoo moment” – kunde verkligen Nordström färdas så ostörd av alla killar och karlar, höga som låga, som hon huserade hos och reste med?

Och något manshat ser jag inte skymta hos denna djärva feminist och rösträttsförespråkare.

Få saker och skeenden verkar skrämma Ester Blenda Nordström, de är oftast bara härligt ”hissnande”. Och något manshat ser jag inte skymta hos denna djärva feminist och rösträttsförespråkare. Låt gå för karikatyrer och nationalkaraktärer – besöket i Kyoto 1925 efter en jordbävning påminner mig om när Sveriges Radios Nils Horner rapporterade från Japan 2011 och även han beskrev det katastrofdrabbade folket som imponerande lugnt, hederligt, hjälpsamt och artigt och Horner fick kritik för fördomar om nationalkaraktärer. 

Nordströms beskrivningar är i detta fall ändå långt från den koloniala blick som hon anklagades för när ”Kåtornas folk” nyutgavs – hon försvarades dock av Fredrik Sjöberg. Denne har för övrigt kritiserat Bakhålls ”Byn i vulkanens skugga”: ”Sällan har jag upplevt en klåfingrigare språktvätt” (SvD 18/3–17)

Själv har jag ingen originalutgåva att jämföra med, men nog blir det skevt med språket här och där. Ibland dyker till exempel pluralt böjda verb upp. Och Nordström må ha talat spanska, men grammatik och stavning är ofta fel – tyvärr har till och med Ulrika Knutson i sitt utmärkta efterord fått till det med en ”Dio dos pobres” och gått på Ester Blenda Nordströms uppgift om att Día de los pobres, de fattigas dag, skulle inträffa på skärtorsdagen.

Låt mig till sist rekommendera barn- och ungdomsböckerna ”En rackarunge” samt ”15 år – Några blad ur en rackarunges liv”, inspiration för självaste Astrid Lindgren. De är också läsvärda. För ordglädjen, dialekterna och protagonisten Ann-Maris trots allt brist på mallighet, hennes uppkäftighet och mod – såsom ett förstadium till stridsropet ”Banzai!”.

 

Reportage

ESTER BLENDA NORDSTRÖM

Motorcykel genom Sverige – och andra reportage

Efterord Ulrika Knutson

Bakhåll, 201 s.

 

Nina Lekander är medarbetare på Expressen Kultur.