Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Debuten som den svenska litteraturen har väntat på

Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG
Erik Hågård.Foto: EMIL MALMBORG / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS

Efter undergången finns människorna och solen ändå kvar, men nästan inget mer.

Daniel Sjölin gläds över en debut som vitaliserar både sin genre och sin samtid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Så händer det till slut: En svensk författare, dessutom debutant, sopar banan med sin gestaltningsförmåga och kläcker fram den stora postapokalyptiska roman som vi saknat. Erik Hågårds ”Lilo” följer en ung enögd flickas överlevnadsvandring i en utbränd värld, där de ”ciliserade” är ett svunnet folk som efterlämnat raserade byggnader, bilvrak, giftiga vattenpölar och uttorkade flodbäddar. 

Måsarna är värst, de retas, har du tur fångar du en ödla att äta, annars blir du själv äten. Förnedrad blir du hur som. Ägd, rånad, utnyttjad. Det som finns är tanken att ingenting finns. 

Flickan Loé finner ändå pojken Gawar, som tar sig till uppgift att föra henne till en plats där det åtminstone kanske finns ... något. På vägen möter de jägare, bedragare, nersupna religiösa ledare, död, sjukdomar och svält. Mest: ingenting och väntan. Men också hållna löften och räddande främlingar. Människan har blivit djur – igen. 

Pondus, konsekvens, durkdrivenhet och språklig färdighet

Från håll blir upplevelsen av boken som en blandning av filmen ”Mad Max Fury Road” fast utan fungerande fordon, tv-spel som Minecraft, böcker som Cormac McCarthys ”Vägen”, rollspelvärldar och allmän dystopisk fantasy med vattenbrist. Men något har hänt med den här genren. Den har i vår tid, med klimatförändringarna och flyktinströmmarna, fått en helt annan legitimitet. Det som för femton år sedan hörde hemma helt i den eskapistiska spådomshyllan, kan nu finna en djupare förankring i vårt samhälle. Men det kräver sin konstnärliga förmåga. 

Och den har Hågård. Jag kan inte minnas när jag senast läste – ja definitivt inte en debutant – en svensk författare överhuvudtaget, som kan bygga en fiktiv miljö och gestalta ett landskap med sådan pondus, konsekvens, durkdrivenhet och språklig färdighet: ”Ungarna kommer till världen med självkvävande inre organ och skrumpna kön, livmodern är en återvändsgränd och testiklarna har krympt till blinda broskpärlor. Barn föds med hjärnan som en blomma utslagen ur hjässan, med händer som växer ut ovanför revbenen som hjälplösa fenor.”

Att läsvandra jämte Loé och Gawar blir att vara medoffer.

I stunder tänker jag på författare som Birgitta Trotzig eller Mare Kandre, när språket, upprepningarna, tyngden och den poetiska monotonin ger en hypnotisk effekt. Sen tillkommer en arkaisk men samtidig kärv dialog och tankevärld, vilket trots tendenser till det inte halkar ner i new age utan märkligt nog känns logiskt vardagligt i detta landskap och stärker fiktionen.

Trotzig sökte en nåd bortom människans ondska. Här finns snarare en mänsklighet bortom dehumaniseringen. Med sina 405 täta sidor törst blir det förstås ingen sidvändare. Att läsvandra jämte Loé och Gawar blir att vara medoffer. Men Hågård lyckas inte som Trotzig gå ner i romanfigurernas själsdjup och ge en pulserande universell botten. Det är en mycket allvarlig invändning, i förlängningen innebär det att romanen kantrar mot en angelägenhet för sin egen genres läsare. Men då som sagt, jämför jag alltså en debutant med ett av våra största författarskap. ”Lilo” är en imponerande roman, inte extraordinär, men en extraordinär debut. 

ROMAN

ERIK HÅGÅRD
Lilo

Albert Bonniers förlag, 405 s.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.