Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den här boken gör mig levande igen

Isabella Nilsson.Foto: ISABELLA NILSSON / ELLERSTRÖMS
”Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa”.
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Nonsensprinsessan och poeten Isabella Nilsson är tillbaka. 

Martina Montelius jublar över ännu en storartad bok. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ett av de första stycken poesi jag lärde mig utantill lyder: 

En slidig ödling borvlade / i bryningen på solvis ples. / Och lumpingen var brynklig, och / den villa grutten fnes”. 

Dessa rader inleder Lewis Carrolls dikt ”Jabberwocky”, i svensk tolkning av Gösta Knutson. Orden betyder ingenting – och samtidigt betyder de allt. Det faktum att de står där och finns, i trots mot själva livets, och lidandets, absoluta meningslöshet. Livet får ta och stämma ner tonen en smula innan det börjar fälla domar över nonsenspoeternas nonsens. 

Behövs detta nonsens? Fråga de livserfarna, som Isabella Nilsson. Hon är bara 30 år, men har redan hunnit tolka såväl Carroll som Edward Lear och Mervyn Peake. Hon har också varit nära döden, vilket hon med olidligt mästerskap beskrev i sin förra bok ”Nonsensprinsessans dagbok: en sjukskrivning” (2018). 

Nilssons favoritförfattare är ovan nämnde Mervyn Peake, 1911–68, fantasyförfattare och nonsenspoet i klass med min egen favorit Oulipo-gruppen (Ouvroir de littérature potentielle / verkstad för potentiell litteratur) som var verksam i Paris på 1960-talet, med den frenetiskt stilövande och litteratursportande Raymond Queneau i spetsen. 

Kanske diskuterade de Peake nu och då? Peake illustrerade för övrigt några Lewis Carroll-böcker, inklusive ”Alice i Underlandet”. De förryckta tycks dras till varandra. 

Då väntar besvikelserna runt nästa krök, och hopplösgladhetens förtrollning bryts i ett slag.

I dag är det ont om dem, men i nya ”Vårt behov av vers”, med undertiteln ”En nonsenspoetik för nervösa”, är den nilssonska nonsensprinsessan tillbaka och strör hugsvalelse över alla oss förtappade själar som finner större båtnad i textmassor ju mindre realistiska de är. 

Boken varvar författarens tolkningar av Peake-poem med små essäer kretsande kring meningen med nonsenspoesi i människans liv, såväl på samhällsnivå som mellan skallskål och bukvägg. Varje essä i denna poetik tar avstamp i en av Peake-dikterna, och bevisar därmed elegant vilka oceaner av mening som står att finna i det förment meningslösa. 

Exempelvis tanken om glädjens farlighet för den nervösa. ”Om undergången är oundviklig och allt redan är kört fyller ju ångesten och oron inte någon funktion mera, jag kan lika gärna ge upp och vara glad”, skriver Nilsson i ett brev till en vän – men: den som är glad kan lätt börja hoppas på ett bättre, riktigt, möjligt liv – och då väntar besvikelserna runt nästa krök, och hopplösgladhetens förtrollning bryts i ett slag. 

Är det tragiskt?

Det gäller att lura desperationen och förvirringen, få den att tro att den vilar tryggt i sin bärares amygdala, och vara glad i hemlighet, i skydd av nonsenspoesins ystert frasiga, knaperstekta fläskflor. 

Är det tragiskt? Inte mer än något annat, om nu livet inte har något högre syfte. Då kan vi väl lika gärna göra som vi vill. Det jag vill är att läsa Isabella Nilsson. Gärna dagarna i ända. 

Hennes – faktiskt! – geniala hållning till meningslösheten fortplantar sig likt en godartad nysning till alla de andra potentiellt poänglösa böckerna i mina hyllor, och gör dem, och mig, levande igen. 

 

 

PROSA

ISABELLA NILSSON

Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa

Ellerströms, 65 s. 

 

 

Martina Montelius är teaterchef, dramatiker och författare samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.