Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den här boken gör mig deprimerad

Tova Gerge.Foto: MOA SCHULMAN
Martina Montelius.Foto: OLLE SPORRONG

Martina Montelius läser Tova Gerges debut "Pojken", en roman där det inte pips om känslor eller behov.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Tova Gerges debutroman “Pojken” gör mig litterärt deprimerad, på gränsen till apatisk. 

Gerge har tidigare utkommit med böckerna “Manualen” 2009 (tillsammans med Athena Farrokhzad) “Rakel delat med tio” 2012, men menar själv att dessa böcker är diktberättelser, där “narrativet stör berättelsen”, och inte romaner. “Pojken” är verkligen en roman, med alla komponenter på plats – utom det som kanske skulle ha betytt mest för innehållet, om det inte varit bortopererat: känslorna. 

Örfilar och buttplugs

Att läsa “Pojken” är att gå in i en sorts konstnärligt inducerad depression. De namnlösa huvudpersonerna, jagberättaren och den människa, troligen av biologiskt honkön, som kallas just Pojken, möts på en universitetskurs i filmvetenskap, och inleder snart en relation som helt och hållet bygger på jagpersonens fysiska, intellektuella och rent praktiska dominans över Pojken. Jaget bestämmer vad Pojken ska äta, vad han ska göra, och givetvis är den sexuella dominansen absolut. 

Det spottas i ansiktet, körs upp buttplug med svans i analöppningen, örfilas upp och slits i hår. Vilken betydelse har det? Fråga lika gärna vilken betydelse regn har, eller piss. Det enda viktiga är att se hur långt det är möjligt att gå i strävan att på riktigt äga en annan vuxen människa. 

Det otäckaste som händer den dominante är när han lyckas såra Pojken på riktigt, så att Pojken börjar gråta häftigt. 

“Jag klarar att nudda vid honom i en halv minut, sedan stöts jag bort igen av den vidriga svagheten.” 

Detta är det “narrativ” som gäller här: inget klemande och pipande om “känslor” eller “behov” – bara begär, våld, känslomässigt och fysiskt slaveri. 

Dominans utan känslor

Vill man psykologisera kan man spåra ett drag av klasshämnd i dominansen; jagpersonen måste jobba natt i en hotellreception för att finansiera studentlivet, medan Pojken är ekonomiskt fri att hoppa av kurser, börja på nya och utforska sig själv utan oro för försörjningen. Det kan onekligen väcka förakt. Men det är ändå en detalj. Det centrala är strävan att jämställa varje skeende mellan människor, till och med viljan att skaffa barn, med en gammal ölburk eller en mindre transaktion. Allt är symboler, maktspel, en skör balansgång mellan upphetsning och total tristess. 

“Det är inte så mycket en fråga om att ignorera ett nej som att hitta fram till ett ja”, förklarar jagpersonen för Pojken när den fysiska plågan är svår att klara av. 

Ja, detta är en roman, och den är välskriven. Betraktar jag litteratur som “narrativ” och arena för tankeexperiment är den mycket välgenomförd. Som läsupplevelse är den på sin höjd ganska intressant, men på ett djupare, känslomässigt plan är den alldeles död och stilla. 

 

ROMAN

TOVA GERGE

Pojken

Albert Bonniers, 288 s.

 

Martina Montelius är dramatiker, författare och kritiker på Expressens kultursida.