Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den här boken får mig att vilja utföra stordåd

Foto: MICHAEL LIONSTAR / FORUM
Foto: OLLE SPORRONG

Nyligen släpptes en samling med Nobelpristagaren Toni Morrisons tal och essäer. 

Valerie Kyeyune Backström läser en storslagen författare som spränger ordens gränser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. I början är jag lite besviken. Eller kanske än värre – jag är uttråkad.

Denna samling av Toni Morrisons utvalda prosa bortanför hennes romaner, inleds nämligen med korta texter, de flesta tal. Och även om de är ljuvliga, och ansatserna så smarta – och även om hennes förmaningar till de rika nyexaminerade kvinnorna på Vassar och Sarah Lawrence är träffande; sylvassa i kraven på att dessa elitstudenter ska förvalta sin makt, att meningen med frihet är att ge den vidare – går det inte att bortse från att de fortfarande är tal. 

Också i texterna som behandlar krig och fascism, som pratar om hur förslavade människor likställdes med tjära, ris och terpentin i en text lika vacker som smärtsam, är det svårt att komma in innan det är dags att lämna texten för nästa. Det gnistrar till för att lika snabbt vara över. Talen är helt enkelt inte gjorda för sträckläsning, man hinner (orättvist, det är ju helt rimligt för genren) störa sig på hur tankefigurer återanvänds och hur meningar återkommer.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Han visar hur slaveriet är en del av Amerikas själ

James Baldwin

Men sen händer det. Texterna blir längre. Talen byts ut mot essäer och föreläsningar. Ämnena hinner landa. Man hinner inse storheten man har framför sig, denna gudabenådade penna, denna gudabenådade hjärna. Hjärnan är ingen muskel men om den var det vore detta träning. Eller nä, vem bryr sig om hjärnan, Morrison skriver så man glömmer bort att den finns och hittar något större, bättre. 

Det handlar om att lära sig att se och att lära sig att ifrågasätta vad man sett. Denna bok ger mig något som de flesta böcker (eller händelser, människor) inte kan. Den ger mig lust att leva. Men mer än så ger den mig lust till stordåd, till att tänka och att ta den handlingen på allvar. 

Detta är kanske flummigt så jag borde i stället skriva om ämnena hon behandlar så ni förstår. Förstår att elegin hon skriver till sin vän James Baldwin (”I thought I knew you. Now I discover that, in your company, it is myself I know”) är bland det vackraste som skrivits.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: De lägger den europeiska rasismen under lupp

Gertrude Stein

Och texterna där hon skriver om sitt eget skrivande – hur hon arbetar med sin text och fantasin som en egen kraft bortanför minnet och skriver om varje mening i det oändliga för att den ska förefalla enkel, naturlig – ger inte bara en djupare förståelse för romanerna hon generöst behandlar, de ger en djupare förståelse för livet. 

När hon skriver om vad som utgör eller borde utgöra diskussionen för svart konst, när hon skriver om akademin – men framför allt hennes egna försök att skriva utifrån denna punkt – är det brännande och utmanade och uppfodrande och (detta överanvända ord) inspirerande. 

Och när Morrison skriver om svarthetens rasistiska uppgift som kontrast, i allt ifrån Gertrude Steins roman ”Three lives”, till hur slaveriet var själva grundpremissen för den amerikanska frihetsdeklarationen, för USA:s besatthet av frihet och självständighet, är det inte bara kunskapsförmedling. Det är något annat också. Det är en uppmaning:

”We die. That may be the meaning of life. But we do language. That may be the measure of our lives.”

TEXTSAMLING

TONI MORRISON

The source of self-regard. Selected essays, speeches, and meditations

Penguin Random House, 368 s.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.