Den här boken är ett riktigt mirakel

RECENSION. Andrea Lundgren är kanske det närmaste en ny Mare Kandre, med små vittringar av Kerstin Ekman, vi har. I böcker som ”Glupahungern” (2014) och prisbelönta novellsamlingen ”Nordisk fauna” (2018) har vi fått följa ett bokstävernas kiselstensspår in i bokstavliga och bildliga djupskogar av släktmystik, besjälade trädstammar och ett dävet eko av sorg mitt i det spirande, vackra. 

I nya ”Den underjordiska solen” återvänder författaren Mela till sin uppväxtplats någonstans långt norrut. Hon nedstiger i ungdomen, detta blodiga slysnår av alienation, förvirring och klaustrofobi i väntan på att något, vad som helst, ska hända. Mela har inte många vänner. De andra unga har kladdiga händer och är främlingar, trots att de hör till samma bygd, samma ålder och alltså i rimlighetens namn borde likna Mela. Ingen liknar Mela. Hennes bekymmer är typiska, men hör hur hon berättar dem: ”Att prata äcklar mig, allt jag säger är korkat och ingenting sant. Alla små skämt jag drar, bara för att jag ogillar talakten, för att lätta upp stämningen. Smörja stunden.” 

Detta eviga smörjande av stunder. En ung människa med sanningsanspråk har ännu inte hunnit anpassa sig till den fasansfulla meningslöshet som är ett av det sociala livets grundrekvisit. Hon har ännu inte upptäckt att alla andra också äcklas av sitt eget tal. Att ingen lever upp till drömmen om att vara en ren och klar människa. I bakgrunden finns en svår händelse ur barndomen, som jagar Mela ner i underjorden. Samtidigt börjar texten snarare sväva, lätta från papperet. Jag tycker mig kunna följa i realtid det märkvärdiga ögonblick då Melas språk, författarens språk, lösgör sig från det medvetna skrivandet och blir helgjutet, omöjligt att i en enda stavelse kunna föreställa sig på något annat sätt än just så som det är skrivet. 

Att det fortfarande finns en återväxt av sådana författare är ett mirakel.

Ett ovanligt fenomen, som annars bara återfinns i musiken - ni vet, när man hör ett musikstycke och tänker: ”Det här måste alltid ha funnits.” Att låta språket styra en berättelse, att blanda löpande, drömsk text med poesi, filmmanusform, och plötsligt en skissartad teckning, är inte så poppis i dag. Man ska skriva böcker enligt post it-lapp-principer som man lärt sig i tidningen Skriva. Den som bryter mot detta kan vänta sig stränga invändningar. Men den författare som med sådan obeveklighet som Andrea Lundgren behärskar språkets rytm och själ är sin egen lärare. Eller: språket är hennes lärare. Att det fortfarande finns en återväxt av sådana författare är ett mirakel. 

Till sitt innehåll är ”Den underjordiska solen” en beskrivning av ett av litteraturens vanligaste, för att inte säga mest uttjatade, ämnen: lidandet att bli vuxen, silat genom den redan vuxna, professionella kvinnans tillnyktrade perspektiv. Men Lundgren lyckas återförtrolla själväcklet, utanförskapet och hela Norrbotten, så att det som inte är nytt under solen blir alldeles nyfött tusen famnar ned. Och märkligast av allt: det blir aldrig en uppvisning i ekvilibrism. Att läsa den här boken är som att gå ensam genom en uråldrig skog av sorg. 

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Månens sällskap: I bröllopsvalsens virvlar

PODCAST. Om bröllopsfesten som alkemisk process. Och om att låta rörelsen vägleda tanken. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.