Den "gröna tekniken" kan inte rädda klimatet

RECENSION. Föreställ dig ett teckensystem med bara ett tecken – som ett matematiskt system med bara en siffra, eller ett språk med en enda bokstav. Tänk dig också att detta enda tecken inte på vanliga teckens vis representerar något visst: det enda det betecknar är sin förmåga att omvandlas till något annat.

Och föreställ dig sedan att detta märkliga teckensystem, med sin enda innebördslösa symbol som kan stå för precis vad som helst, har tagit sig så djupt in i vårt tänkande att dess logik präglar allt vårt handlande, i relation till naturen och till varandra. Vi tror, eftersom detta är vad teckensystemet säger oss, att allt är utbytbart. 

Kalla till sist denna symbol för pengar – och du har en god beskrivning av humanekologen Alf Hornborgs tes i den nyutkomna boken ”Kannibalernas maskerad”. Den rovdrift som vi i den rika delen av världen bedriver genom vår konsumtion – på naturen och på människor i världens mindre privilegierade områden – kan nämligen inte enbart förklaras med mänsklig girighet och egoism. Tvärtom är den en mer eller mindre självklar konsekvens av utformningen av den allestädes närvarande artefakt vi skapat åt oss själva, och vars grundläggande premiss är att allt är utbytbart. 

”I allsyftespengarnas utformning – idén om alltings utbytbarhet – finns”, skriver Hornborg, ”inbyggt alla de möjligheter och strategier vi fördömer”. Flytten av industrier till låglöneregioner, dumpningen av elskrot, den smutsiga utvinningen av sällsynta jordartsmetaller till ”grön teknik” och exportanpassade monokulturer i länder med en svältande befolkning – inget av detta är, om vi ska tro författaren, exempel på en ekonomi präglad av kortsiktighet och hänsynslös exploatering. Nej, det är helt enkelt några bland många exempel på en ekonomi som fungerar, utifrån det ramverk som satts av allsyftespengarna – det vill säga pengar i den bemärkelse vi känner dem, en närmast magisk substans som kan ansamlas utan gräns och som kan skaffa den som har dem nästan allt. 

Pengarna har blivit formande för vårt sätt att se på världen i stort.

När debattörer framför åsikten att de naturresurser som av storföretag roffas från fattiga delar av världen är ”felvärderade” eller ”underbetalda” – eller för den delen när röster höjs för att lyfta fram den ekonomiska nyttan av ”ekosystemtjänster” – ska det därför inte förstås som en kritik av den ordning som Hornborg beskriver, utan snarare som ett uttryck för hur djupt den präglar oss: Vi tänker oss att pengarna betecknar värde, när ”värde” i själva verket är ett begrepp som refererar till pengar. Pengarna har blivit formande för vårt sätt att se på världen i stort. 

Att det ekonomistiska tänkandet är tongivande för vår samtid är i sig ingen omstörtande iakttagelse, men verkligt intressant blir den när Hornborg applicerar den på den moderna tekniken. Teknik är, enligt det vedertagna sättet att se, vetenskap omsatt i praktiken: Människan kartlägger naturkrafterna, för att så småningom lära sig tygla dem och försätta dem i produktivitetens tjänst. Med detta synsätt spelar tekniken visserligen en betydande roll i det ekonomiska systemet, men är för sin existens helt oberoende av det. 

Hornborg är emellertid av en annan uppfattning. Lika avgörande som datalogi och halvledarteknik är för den digitala teknikens existens, lika avgörande är de globala produktionsförhållanden som medger utvinning av resurser och tillverkning av apparater till låg kostnad, på en annan plats än den där dess främsta användare finns. På motsvarande sätt var insikten om de fysikaliska processer som omvandlar värmeenergi till mekanisk energi bara en del av ångmaskinens tillkomst. Utan tillgång till afrikanska slavar, amerikansk mark, svensk skog och arbetskraft, indisk efterfrågan och i synnerhet relativa prisskillnader mellan dessa olika marknader skulle den mekaniserade brittiska textilindustri som inledde den industriella revolutionen inte bara ha fungerat annorlunda – den hade troligen inte existerat alls.

De sker, i ännu högre grad, på bekostnad av någon annans livskvalitet, någon annanstans.

Snarare än som ett sätt att spara tid bör tekniken alltså förstås som ett sätt att omfördela både tid och rum; en ”global samhällelig fördelningsstrategi” för att tala med Hornborg. Den arbetstid som maskinerna sparade i de brittiska fabrikerna förlades i stället till svenska gruvor och nordamerikanska bomullsfält, på samma sätt som de rumsliga anspråk som arbetarnas försörjning tidigare ställt på brittisk jordbruksmark nu i stället ersattes med exploatering av utländska jordar och skogar. Och på samma sätt som till exempel den tvättmaskin som i dag sparar tid i svenska hem förbrukar såväl naturresurser som fabriksarbetares tid i andra delar av världen, och så småningom tid för dem som sätts att ta hand om elskrotet när vi är klara med den. 

Den ”gröna teknik” som, tvärtemot vad alla rimliga kalkyler indikerar, nu framhålls som lösningen på klimatproblemen, ser mot bakgrund av detta mest ut som ett mer sofistikerat system för överföring. Elbilarnas utsläpp sker vid produktionen snarare än under drift, liksom solpanelernas, vindkraftverkens och vattenturbinernas: De sker, i ännu högre grad, på bekostnad av någon annans livskvalitet, någon annanstans.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Hornborgs svar på allt detta är tydligt: Det är en mänsklig artefakt, nämligen pengarna, som driver vår art mot utplåning, och det är utformningen av dem som måste förändras för att vi ska kunna slå in på en annan väg. Teckensystemet måste få fler tecken, så att allt inte längre är utbytbart. Hornborgs eget förslag är en alternativ valuta som kan användas enbart för lokal konsumtion, och därmed bidra till att motverka den globaliserade ekonomins förödande effekter. 

Jag kan bara hoppas att ”Kannibalernas maskerad” härmed har satt standarden för det vidare samtalet om teknikens inre dynamik.

Det är en imponerande handfast slutsats av en så djupgående analys, men jag befarar att den övertygelse med vilken författaren framför den är resultatet av en överskattning av pengarnas roll i formandet av den mänskliga kulturen. Pengar må vara ”den mest unika och omvälvande produkten av vår arts förmåga att använda symboler”, men ligger inte den potentiellt destruktiva tanken på alltings utbytbarhet latent i det symboliska tänkandet i sig? 

På samma sätt tror jag att Hornborg trots, eller kanske på grund av, sin uttömmande analys av enskilda teknikers djupa beroende av samhällets ekonomiska strukturer, tenderar att underskatta tekniken som autonom kraft – och då inte tekniken som summan av tekniska innovationer, utan som ett sätt att möta världen. Många tekniker skulle inte existera utan en globaliserad ekonomi, men omvänt skulle en globaliserad ekonomi vara omöjlig utan tekniker för transport och kommunikation. Dessutom tycks antagandet om världen som resurs att utnyttja, och effektiviteten som överordnat mål, i långt högre grad förkroppsligas i det högteknologiska samhällets infrastruktur, än i dess betalningsmedel. 

Men å andra sidan: Den glädje jag känner över att få tillfälle att rikta denna typ av invändningar mot en bok av en svensk författare, kompenserar mer än väl det jag uppfattar som resonemangets brister. Jag kan bara hoppas att ”Kannibalernas maskerad” härmed har satt standarden för det vidare samtalet om teknikens inre dynamik.

Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Är Sjölin medskyldig till myten om författarskolan?

TVÅ MÄN I EN PODD: En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.