RECENSION. När satyren Marsyas utmanade Apollon på flöjtspelartävling vann guden (antagligen eftersom musernas ledare var lika flink när han vände på flöjten och spelade den upp och ner). Sedan hängde Apollon den stackars satyren från ett träd och flådde honom levande.
Det hade kunnat bilda kul utgångspunkt för en modern rockmytologi.
Grekiska myter är stökiga, och även om Marsyas groteska öde återkommer i poesin, till exempel hos Katarina Frostenson, får vi i estetiska sammanhang oftare en annan, mindre grotesk bild av Apollon. Han står då för ljus, klarhet och ordning – som en motsats till brorsan Dionysos, berusningens och kaosets representant. Samsas de båda syskonen, ett slags estetiska impulser, sägs konsten må bra.
Tankebilden spökar i bakgrunden av Aris Fioretos ”De tunna gudarna”, hans nya, eleganta roman om rockstjärnan Ache Middler, en apollinisk gestalt i en dionysisk sfär, en (relativt) ordningsam konstnär bland mer sjövilda kolleger, vilket ger honom framgång och olycka i ganska jämna doser. Idén är snygg; en hård motbild till beatnikstilen som annars präglar skildringar av dylikt. Fioretos betalar dock det snygga i preciositet. Lite för ofta är stilen, särskilt utläggningar om och beskrivningar av konsten, så jag storknar:
”Fastän basen brummade dovt var låtarna tuktade apolloböner, rena och ljusa.”
”Låten var oroande på ett uppfordrande sätt. Det gick inte att säga vilken nästa ton skulle bli, bara att fingrarna litade på strängarna. 'Det hör man inte ofta i rock. Som en bön till framtiden.'”
Det är inget fel på de enskilda meningarna, tvärtom, men mängden av skira analoger mättar fort. Mer gillar jag formen. Den är snygg och intressant.
Det lilla står bredvid det stora. Livets grå bredvid dramatiken, både den privata och den samhälleliga.
Fioretos börjar i det mest ödesdigra av kärleksmöten (fult ord, men andligt befryndat med romanens stil). ”Två väsen, rolösa av hunger” ligger med varandra – utan skydd. Ache Middler vaknar dagen därpå och lämnar lägenheten utan att väcka kvinnan. Dottern föds den 20 mars 2005. Hon är 48 centimeter lång och väger 2 860 gram. Informationen når honom via ett brev.
Innan utsägelsepositionen skiftar får vi veta att några – i värsta fall någon – som kallar sig ”vi” har berättat denna inledning. Merparten av romanen består sedan av brev som Ache Middler skriver till dottern som han aldrig lär känna; en intim bekännelse, som snirklar genom varje del av det som blev hans liv, utom dem som man – av hänsyn – censurerar för sitt barn. Barndomen, ungdomen, de första åren i New York, vännerna, kärleken, framgångarna med det coola bandet Transmission i slutet av 1970-talet, besvikelsen, soloskivorna, åren i inre och yttre exil.
Hela tiden är han egentligt ensam. Oberoende. Konsten, tonerna, skapandets glupahunger, samt ett slags arv från Arthur Rimbaud, står i centrum, också under åren när ingenting blir skapat.
Det lilla hamnar bredvid det stora. Livets grå bredvid dramatiken, både den privata och den samhälleliga. Det är skört och fint – oftast. Men ibland blir romanen långrandig. Fioretos har alltid varit en skicklig berättare, men jag föredrar den koncentrerade ”Mary”, lekglädjen i ”Den sista greken” och den omöjligt expansiva ”Atlas”. ”De tunna gudarna” är stundtals jämntjock, så trogen sin form att den förutsätter att dotterns naturliga intresse för den okända faderns livsprotokoll också är mitt.
Visst finns det något meningsfullt och beundransvärt i den konsekvensen. Jag tvingas in i dotterns tänkta position, och så erfara en sorglig form av distans, främlingskap och icke-kontakt. Jo, det är vackert. Men också lite tråkigt.
ROMAN
ARIS FIORETOS
De tunna gudarna
Norstedts, 499 s.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.