Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den gränspsykotiske Strindberg är min favorit

August Strindberg.Foto: 00430 / Süddeutsche Zeitung Photo
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET
Isabelle Ståhl är författare till romanen ”Just nu är jag här”. Foto: SARA MAC KEY / NATUR& KULTUR
”Paradoxografi. Strindbergs sena verk”.

Ulf Olssons nya Strindbergbok koncentrerar sig på författarens sena år.

Isabelle Ståhl läser en litteraturvetenskaplig studie med skönheten intakt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag brukar undvika att läsa litteraturvetenskapliga studier av böcker jag tycker om eftersom det ofta resulterar i att böckernas skönhet och säregenhet går räddningslöst förlorad. Jag öppnar därför professor emeritus Ulf Olssons ”Paradoxografi. Strindbergs sena verk” med bävan. 

Litteraturvetare måste drivas av något slags djup destruktiv lust att förgöra allt som är vackert: deras uppgift är nämligen att analysera litterära verk, vilket ordagrant översatt från grekiskan betyder sönderdela, plocka isär i sina beståndsdelar. 

Några av August Strindbergs (1849–1912) sena verk tillhör dessutom mina absoluta favoriter i svensk litteratur: ”Inferno”, ”En dåres försvarstal”, ”Ensam”, ”Legender”. I dem gestaltar Strindberg ensamhet, skilsmässor och kriser samt en rad mycket gåtfulla, hallucinatoriska erfarenheter som i dag skulle kallas patologiska, men som han behandlar som meningsbärande budskap från andevärlden – ofta med omedveten(?) humor.

Den tidiga, samhällsengagerade Strindberg tråkar ut mig med nyktra, intrigbaserade narrativ och bondromantik på Hemsö. Mot slutet av 1800-talet när han vänder sig bort från samhället blir hans litteratur mycket mer intressant. Dess berättare är ett ensamt, lidande subjekt på rotlös flykt genom europeiska huvudstäder på tröskeln mellan 1800- och 1900-talen, med nerverna nakna och blottade för storstadens teknologiska chocker. De fragmentariskt berättade romanerna ”Ockulta Dagboken” och ”Ensam” förebådar dadaisternas kollage, som också skapades i reaktion på den tekniska utvecklingens förändring av perceptionen och de konstnärliga produktionsvillkoren, menar Ulf Olsson. 

Den klassiska grekiska genren paradoxografi studerade underliga djur, växter med unika egenskaper, naturfenomen som eld och vatten och människor mellan vansinne och förnuft.

”Paradoxografi” är full av sådana tänkvärda paralleller – bokens främsta förtjänst är när den läser Strindberg i ljuset av tekniska och estetiska rörelser mellan 1880 och 1930. 

Det är ett tillvägagångssätt som skulle kunna kallas idéhistoriskt, även om Ulf Olsson inledningsvis avfärdar idéhistoria som metod – i stället anför han gåtfullt ”immanent diskursanalys” som sitt angreppssätt. Flera av bokens oerhört komplexa teoretiska avsnitt hade sannolikt kunnat framställas på ett sätt som gjorde boken mer tillgänglig för en större publik, utan att andemeningen gick förlorad. Kanske skulle bokförlaget Faethon, som drivs av doktorander och doktorer, under sin redigering kunna skänka en tanke åt de ovetande men intresserade läsarna. 

Titeln ”Paradoxografi” anspelar delvis på den skarpa kontrast mellan Strindbergs tidiga, samhällskritiska och mer konventionellt berättade verk och de senare, gränspsykotiska texterna där Strindberg helt verkar vända sig emot samhället och alla gemenskaper. Den klassiska grekiska genren paradoxografi studerade underliga djur, växter med unika egenskaper, naturfenomen som eld och vatten och människor mellan vansinne och förnuft. Strindberg är enligt Ulf Olsson ett exempel på ett sådant motsägelsefullt fenomen – en samhällskritisk författare som sedan ville bli alkemist, och som beskrev erfarenheter av ockulta fenomen på ett rationellt, närmast vetenskapligt sätt i skönlitteratur. 

August Strindberg i snöyra, bara månader innan han dör.Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYRÅN

Detta hänger samman med Strindbergs dubbelnatur som konservativ och radikal. Han genomskådade enligt Ulf Olsson ”senkapitalismens avgrund och katastrof”, och ledde läsarna ned till det ”inautentiska, borgerliga vardagslivets levande helvete och nutidens permanenta katastroftillstånd”; så skulle i alla fall den marxistiska Frankfurtskolans teoretiker förstå honom. Men Strindberg var samtidigt djupt reaktionär.  

Han såg sig som ett offer för samhällets liberala, socialistiska och feministiska krafter, ett sätt att tänka som pekar fram mot den fascistiska offermytologin, enligt Ulf Olsson. Strindberg var kritisk mot det moderna samhället och gjorde återkommande angrepp på den samtida vetenskapen. I det sena författarskapet fördjupade Strindberg också sin kritik av språket – av hycklande språk, maktens språk och av det överflödande tomma språk som trycks i 1800-talets kommersialiserade publikationsindustri.

Samtidigt bejakade han teknologiska innovationer av typen kameror och telefoner. 

Många modernister var dessutom attraherade av revolutionen.

Denna paradox återfinns hos modernistiska författare senare under 1900-talet: TS Eliot, Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline och Gottfried Benn var kritiska mot flera av det moderna samhällets väsentliga karakteristika – kvinnoemancipationen, masskulturens framväxt och förnuftskulten – men de välkomnade och omfamnade teknologiska framsteg och teknologisk modernitet. 

Många modernister var dessutom attraherade av revolutionen, av den revolutionära händelsen och dess gestik, den våldsamma handlingen, samtidigt som de motsatte sig varje form av demokratisering.

Ulf Olsson menar att Strindberg föregick många reaktionära men samtidigt modernistiska författare som var verksamma i Weimarrepubliken och Tredje riket något eller ett par decennier efter Strindbergs död. De framhävde instinkten i stället för förnuftet, och riktade kritiken mot degenerationen som effekt av ”övercivilisation”, teman som tydligt präglar Strindberg sena verk. 

I ”Paradoxografi” lyckas Ulf Olsson sätta den till leda analyserade Strindberg i relation till dessa tidigare obeaktade sammanhang på ett spännande sätt. 

Trots mina inledande onda aningar påminner boken mig om att litteraturvetenskap och humanistisk vetenskap överlag inte alltid bara slår sönder och dödar litterära verk utan också förmår bringa liv i dem på nytt.  

SAKPROSA

ULF OLSSON

Paradoxografi. Strindbergs sena verk

Faethon, 409 s.

Av Isabelle Ståhl

Ulf Olsson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras hans bok av Isabelle Ståhl som är författare, doktorand i idéhistoria och kritiker i Dagens Nyheter.

 

LÄS MER: Hatade August Strindberg vardagskärleken?

LÄS MER: Strindberg käbblade med förlaget om omslagen

 

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin debatterar feminiseringen av författaren.