Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Debutroman där Kuken överskuggar Kärleken

Maria Maunsbach. Foto: Emma Larsson
Jens Liljestrand.

Debutanten Maria Maunsbach skildrar osentimentalt tvåsamhetens vedermödor i Malmös singeldjungel.

Jens Liljestrand läser om en kärleksrelation där det viktigaste saknas.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. I centrala Malmö, intill Nobelvägen, finns ett gammalt vattentorn vars rustika cistern för tanken till en erigerad penis och därför i folkmun aldrig kallas för något annat än – Kuken.

Lydia, huvudpersonen i Maria Maunsbachs debutroman "Bara ha roligt", bor i närheten av denna byggnad. Den är en fixpunkt, ett riktmärke, en konstant. I denna osedvanligt prosaiska roman, kliniskt befriad från metaforik eller estetisering, står Kuken bara där som ett slags icke-symbol, en banal påminnelse om världens fantasilösa fallocentrism.

Lydia jobbar som kommunikatör på kommunen. Hon möter den några år äldre singelpappan Johannes. De dejtar. De knullar. De försöker, med blandad framgång, göra det som titeln lakoniskt uttrycker: "Bara ha roligt".

Frågan är bara hur roligt man kan ha det om ens blick och känslospröt ständigt dras mot det grådaskiga och tråkiga. Det första Lydia ser hemma hos Johannes är att han har sin brödrost stående på golvet. På deras första dejt slevar han i sig filmjölk, havregryn och strösocker. Han har fula jeans på sig. Sexet "känns inte särskilt skönt", Lydia har mens och det kommer blod i hela sängen. Golvet är täckt av barnleksaker. Vädret är "muggigt".

 

LÄS MER – Malte Persson: Därför är det så svårt att skriva om bra sex 

För tanken till #metoo

Och så vidare. När Lydia inte tillåts missa en enda detalj i den torftiga vardagen blir romanen nästan komiskt oromantisk. Det är nästan omöjligt att inte läsa "Bara ha roligt" i ljuset av #metoo-hösten och den uppmärksammade New Yorker-novellen "Cat person". Hur mycket av kvinnligt heterosexuellt beteende är i själva verket "patriarkal pleasing", ett rollspel där hans sexbehov flätas i hennes längtan efter tvåsamhet som biljett till högre social status?

Kärleksdrömmen avslöjas gång på gång som falsk och meningslös. Lydia lagar mysig middag till Johannes, Lydia köper biljetter till operan – trots att det inte finns någon att bli förälskad i, ingenting som pirrar, inga fjärilar i magen. Inte ens sex-sms:andet blir särskilt tillfredsställande med denne hopplöse Johannes ("Jag är inte sugen på att bli kåt längre", tänker Lydia i en formulering som sammanfattar romanen).

 

WEBB-TV – Jens Liljestrand och Therese Bohman om posterotik och feminism 

 

Jämfört med fjolårets debatt på dessa sidor, där Malte Persson analyserade det "posterotiska" hos yngre kvinnliga författare som Isabelle Ståhl och Tone Schunnesson, pekar "Bara ha roligt" i en annan riktning: Här handlar det snarare om längtan efter en verklig, vuxen relation.

I hemlighet drömmer Lydia om att hon och Johannes besöker kusiner och handlar wettextrasor. Fantasin kallar hon, med en (över)tydlig blinkning åt Kerstin Thorvall, för "det mest förbjudna". Det är ynkligt, sorgligt och vackert. I ungefär den ordningen.

 

ROMAN

MARIA MAUNSBACH

Bara ha roligt

Brombergs, 250 s.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Läs fler artiklar av Jens Liljestrand här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!