Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De ville vara sig själva och bli älskade för det

Foto: OLLE SPORRONG

Marie Nilsson Lind har skrivit en osminkad bok om att bli älskad för den man är.

Gunilla Brodrej läser en ”Josas bok” som bara delvis handlar om Josefin Nilsson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Teatern har ringt. Josefin Nilsson har inte kommit till dagens matiné av ”Chess”. Hon ligger utslagen av sprit och tabletter. Det är 2003 och det är hon som bär rollen som Svetlana och Helen Sjöholm som Florence i Björn och Bennys musikal på Cirkus. De får ta en stand in. Efter någon månad är hon tillbaka fylld av tvivel på sig själv. Var ersättaren bättre? Tyckte de om henne mer? Marie Nilsson Lind försöker inte sminka sanningen. Tvärtom. Jag tänker på dokumentären om Whitney Houston, ”Can I be me”. Får jag vara mig själv? Det var det de försökte hela tiden. Vara sig själva. I relation till föräldrarna. I relation till de stroppiga stockholmarna. Till män. Bäst verkar det ha gått i relation till publiken.

Inspirerad av Felicia Feldts bok om sin barndom skrev Josefin Nilsson ner sin berättelse i ett kollegieblock som de sedan tillsammans skrev rent på Maries dator. Och nu, fyra år efter hennes död, kommer den alltså ut, ”Josas bok”, berättelsen som Marie lovat sin ”Josa”. Men Josefins egna rätt sakliga och osentimentala ord om den destruktiva relationen med Dramatenskådespelaren som misshandlade henne fysiskt och psykiskt är bara en del. 

För det här är egentligen inte boken av eller om Josefin Nilsson. Det är Marie Nilsson Linds berättelse, bruden i bakgrunden vid pianot som skriver om barndomen och om bandet som hette Ainbusk singers. Om ögonblicket när Benny Andersson spelade upp sitt förslag till final-låt för showen More amore. Den som Marie Nilsson skrev texten till, ”Älska mig för den jag är”, med en titel hämtad från ett kapitel i psykologen Alice Millers bok ”Det självutplånande barnet”. 

Josefin fick vara krockkudde.

Marie Nilsson framstår här som den självutplånande storasystern i den dysfunktionella familjen på Gotland som var präglad av föräldrarnas gräl. Även Josefin fick vara krockkudde. Mamman led och skuldtrippade sina döttrar. Som i sin tur fick dåligt samvete om de sökte kärlek och stöd hos farmor. De hade det inte lätt, de där töserna.

Enligt författaren skyllde mamman till och med Josefins död på Marie, men ångrade sig i samma andetag. Tungt att bära. ”Josas bok” har blivit en sorts golgata-vandring genom psykisk ohälsa. Mamman läggs in. Marie läggs in. Josefin självmedicinerar. Här och där längs denna vandring briserar Ainbusks succéshower som lyckliga fyrverkerier. Särskilt i början då systrarnas raka starka stämmor överröstar deras jagsvaghet. För det här är en upprättelse inte bara för Josefin Nilsson utan för Ainbusk singers som brann tillsammans, som hade så roligt, det skriver hon flera gånger, men som verkade köra på fälgarna, och vars stjärnor med tiden dalade. De sjunger starkt, de berör starkt och de faller hårt. Allra hårdast faller Josefin Nilsson och det är sorgen efter henne som ger boken en dov, mörk klang som aldrig vill tystna. 

På slutet är det bara Josefin och Marie och en hund i ett hus, två spillror som försöker stötta varandra, med en plan i bakfickan att köra utför ett stup som Thelma och Louise. Man kan inte annat än önska att Marie, som hon skriver, kan ta ”sin livslust i hand och gå vidare”.

Självbiografi

MARIE NILSSON LIND

Josas bok. Min berättelse.

Kaunitz-Olsson, 328 s.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

 

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.