Ensamkommande är offer i vårt kulturkrig

RECENSION. Barn. Ungdomar och barn. Det är offren för det pågående kulturkriget. Någon fryser ihjäl på Lesbos. En annan drunknar utanför Malta. En tredje torkar ut vid mexikanska gränsen.

I Sverige, barnkulturens förlovade land, har det varit kännbart en tid. Fast självbilden låter aldrig de röda trådarna dras på riktigt – för vi är ju Pippi, Babblarna och Barnkonventionen.

Men redan för 15 år sedan misstänkliggjordes familjer med sjuka barn. Och nu gör debatten om de apatiska barnen brutal comeback. Att det sker efter fyra års strider kring ungdomarna som förknippas med asylomsvängningen 2015 är ingen slump. De ensamkommande, ofta pojkar med rötter i Afghanistan, har misstänkliggjorts i alternativa medier och nagelfarits i kvällstidningsreportage. 

Och nu gör debatten om de apatiska barnen brutal comeback.

Mer sällan har journalister granskat myndigheterna. Trots att varningsklockorna tjuter när ålder skrivs upp med kritiserad medicinsk metod. Trots att hjärtsjuka tonåringar deporteras till ett farligt land de aldrig har satt sin fot i. 

Att detta inte pågår i ett rättssäkert system misstänkte jag före läsningen av Thord Erikssons välskrivna reportagebok ”Dom som stod kvar”. Efter att ha slukat den skär känslorna i bröstet. Böcker om hur samspel mellan opinion och byråkrati leder till skamfläckar – baltutlämning eller avvisade judiska flyktingar – skrivs annars decennier senare. 

Men ”Dom som stod kvar” handlar inte bara om de barn som har tagit livet av sig i en självmordsepidemi, som har lämnat Sverige för liv under Paris broar, skickats ”hem” eller fått stanna. Det är en bok om det civilsamhälle som har funnits för dem. 

Eriksson – känd för sin granskning av rapporteringen kring Caremaskandalen – skriver sakligt och noggrant. Men med stark involvering efter att 2017 själv ha börjat hjälpa en afghansk kille, Aria. 

Men bokens drabbande vittnesmål om känslomässiga band räcker långt.

Vi möter unga med drömmar och mardrömmar. Och de som har öppnat hem, kyrkor och skapat nätverk. För att skildra dynamiken i en svensk familj som tar in en traumatiserad flykting krävs egentligen fiktion, som pjäsen ”Allt gott i världen” på Göteborgs stadsteater i fjol. Men bokens drabbande vittnesmål om känslomässiga band räcker långt.

En gnagande fråga hos Eriksson – och snart på samvetet – är varför så få offentliga personer har hjälpt till när det omänskliga uppenbaras. Visst, som han skriver när pengarna strömmar in via en Facebook-insamling: ”Så ser den strukturella anständigheten ut. Det är lätt att glömma bort att den finns”. Men i spalterna varnas för 1930-talets återkomst samtidigt som systemfel och politisk svängning leder till att en halvblind pojke efter ett illa underbyggt avslag avslutar sitt liv. Ändå står få av oss utanför förvaren och protesterar när Hamid, Naser och Ali deporteras. 

Svaret är skiftet i samhällsklimatet som har gjort flyktingar mindre mänskliga och ”godhetsknarkande” dåligt. Och ingen vill väl bli uthängd som ”kåt batikhäxa” av en riksdagsledamot på Twitter? Att boken är uppbyggd kring dem som har hjälpt är därför extremt viktigt. Här möter vi ett manligt homosexuellt par på Österlen, en ensam pensionär i Jämtland, en utredare hos gränspolisen, liksom fotbollstränare och VD-typer. 

Många fler kommer ha anledning att skämmas.

Eriksson skildrar något allvarligt här: Sverige är ett land där föreningssamhället har betytt mycket för den demokratiska ryggraden. Tilliten hos dem som har hjälpt, som aldrig förr har hyst myndighetsmisstro, knäcks när de ser hur barn behandlas.

Det är en omskakade reportagebok i nuet – och ett stenhårt dokument för framtiden. 

För de anständiga finns. Men många fler kommer ha anledning att skämmas. 

Hynek Pallas är kritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas ett avsnitt av Kultur-Expressen där Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar pratar om en diktantologi som ska väcka läslusten hos unga. Programledare: Daniel Sjölin.