Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De ukrainska flickornas kroppar är handelsvaror

Sofi Oksanen.
Foto: Toni Härkönen / Albert Bonniers
Hanna Nordenhök.
Foto: OLLE SPORRONG

I ”Hundparken” skärskådar Sofi Oksanen donationsindustrins smutsiga värld.
Hanna Nordenhök läser en roman som är besvärande melodramatisk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I den senkapitalistiska rovdjursvärld som avtecknar sig Sofi Oksanens senaste roman ”Hundparken” är handelsvaran ukrainska flickor med smutsiga pudervippor och vildkattsmönstrade klänningar – och kunderna lyckligt skrattande familjer med toypudlar i Burberrydräkt. Det är en värld där varan och varat lever i symbios och där alla antingen är köpare, säljare eller konsumtionsvaror. 

Jagberättaren Olenka förkroppsligar samtliga instanser. I ett av romanens olika tidsplan är hon koordinator på en agentur som tillhandahåller donerade ägg och surrogatmödrar åt välbärgade familjer, företrädesvis i Väst.

Hon har klättrat i firmahierarkin med ambitionen hos någon som har svälten och misären flåsande i nacken, från att själv ha sålt ägg inom företagets lukrativa omlopp till att ha blivit säljare av andra kvinnors kroppar och organ. 

En gång var hon en femtonårig fotomodell i Paris strax efter Sovjetunionens fall, då marknaden hade öppnat sig mot östblockets flickor som ”representerade en ny exotik”. Som koordinator bär hon päls och ögonfransförlängningar alltmedan hon visar upp flickor lika svultna som hon själv en gång var för kräsna kunder. 

'Hundparken' rör vid postsovjetiska kvinnoerfarenheter.

Men någonting går fel, och i ett senare tidsplan – romanen skiftar mellan flera dåtider och nutider – sitter Olenka utblottad och jagad i en hundrastgård i Helsingfors och spionerar på en lyckligt ovetande familj där sonen har hennes fars ansikte. I mitten av berättelsens händelseväv finns ett mord, liksom en kärlekshistoria som hemsöker henne både bokstavligt och bildligt. Och när den skadskjutna Darja, en av alla de flickor Olenka lockat in i surrogatbranschen, dyker upp på bänken bredvid henne i hundparken går det inte längre att parera det förflutna.

”Hundparken” rör vid postsovjetiska kvinnoerfarenheter delvis besläktade med de i Oksanens förra roman ”Norma” som handlade om löshårsindustrin och även den lekte med underhållningsromanens spänningshöjande driv. Det finns också trådar in i författarskapets mer betydelsefulla romaner, som den lysande ”Utrensning” (på svenska 2010) och ”När duvorna försvann” (2013). Där som här låter Oksanen ljuset falla på historiens undanskymda kvinnoöden. 

Men ”Hundparken” lyfter inte på långa vägar som dessa två högtflygande romaner. I stället krånglar den till sin intrig, gör berättelsen besvärande melodramatisk, får inte det välresearchade materialet att leva och tappar omsorgen om språket. Man föreställer sig att hennes skickliga översättare Janina Orlov haft ett sjå. 

Jag väntar på Oksanens återkomst till den skarpögda romanprosa hon tidigare gjort till sitt kännemärke. 



ROMAN

SOFI OKSANEN

Hundparken

Översättning Janina Orlov

Albert Bonniers, 350 s.



Hanna Nordenhök är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.