De tar sig bakom SD:s välputsade fasader

RECENSION. I mina gamla hemtrakter, Norberg, röstade 21,6 procent av invånarna på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet. Flera procentenheter över det nationella resultatet, det måste vara en himla fart på SD där, tänker jag och går in på deras lokala webbplats. Det nyaste inlägget lyder: ”Glad midsommar”. Och en erinran om grillförbudet. 

Sena oktobers regn strilar. Det är inte bara i Norberg. Det ser ordagrant likadant ut på SD:s hemsidor i andra kommuner. Detta, det kliniskt slätstrukna, har tolkats som en del i partiets kamp att bli rumsrent. Det till synes övergivna kan också ses som en skymt av ihåligheten, att partiet utgörs av en valrörelsemaskin på tre, fyra man – Jimmie, Mattias, Richard – med massor av kuslig luft därunder. Webbplatserna ligger nog för fäfot för att de knappast behövs.

I reportageboken ”Sverigevänner” redovisar journalisten Jonathan Lundberg näthatets och den alternativa högerns parallella framväxt, två krafter som numera har en god del av den fria världen i strypgrepp och mycket väl kan inta Rosenbad efter nästa val.

Han tar det från år 2003. Då startas webbforumet 4chan, ursprungligen som ett slags pojkrum för upplevt eller verkligt utstötta. Regeln där: bete dig hur illa som helst – så länge du beter dig illa. Den ironiska, grova jargongen spreds till politiken. Där någonstans började också SD: s marsch mot riksdagen. I en tid då det svenska politiska etablissemanget knappt tycktes ha upptäckt uppkopplingen gav SD järnet med egna bloggar, hatsajter och på Flashback, Twitter, Facebook. Att de som journalisten och författaren Björn Häger säger var försatta i ”aktiv medieskugga” sporrade dem att skapa nya sätt att nå ut, som skulle visa sig vara mycket bättre. Inget annat parti har satsat tillnärmelsevis lika mycket möda och resurser på digitalt genomslag.

Alla andra partier har alltså gammelmedierna plus nätets grobianer mot sig.

Taktiken är framgångsrik men inte unik för dem, utan del av något som blivit så mäktigt att frågan är om internet skulle fortsätta fungera om alla trollen och allt hatet lade av. Hur mycket av skenet skulle slockna utan vreden, skrämseln och spydigheterna?

SD: s raketresa i opinionssiffror och valresultat har förstås ytterligare förklaringar. Men ”Sverigevänner” lyfter fram internets betydelse bättre än något annat jag läst i ämnet. Om hur postfaktans tidevarv tog form som en global amöba, om hur en mikroskopiskt liten klick kan ta väldigt mycket plats i debatten, som när en enda kommentar av en robot på sociala medier blåses upp till ett kulturkrig.

Alla andra partier har alltså gammelmedierna plus nätets grobianer mot sig. SD har numera båda på sin sida – de överbevakas; en utmaning med att skriva den här texten var att komma på något som inte redan sagts. De behandlas också underdånigt av nyhetsankare och journalister vars kurage nötts ner av störtfloderna av trakasserier, man kan kalla det ett digitalt våldskapital som partiet har enorm nytta av utan att behöva ta minsta ansvar för.

Våldsamheten riktas lika lätt inåt. Det visar grävande journalisten Sara Recabarrens bok ”SD-kvinnor”. Hon djupintervjuar fyra av det fåtal kvinnor som engagerat sig med uppdrag i SD. Att som kvinna ta plats i valfritt mansdominerat kollektiv har kända svårigheter. Men det Recabarren fått fram är inget mindre än vittnesmålen inifrån en destruktiv sekt. Att påpeka interna fel är ödesdigert. Då byts den råa men hjärtliga stämningen till en ångestfylld mardröm. Den som larmar om förskingring eller tafsande finner sig i nästa nu utfryst, utsparkad, chikanerad och tystad med härskartekniker som Niccolò Machiavelli skulle ha applåderat.

Jag utgår från att böckerna ligger på nattygsborden hos varje politiker som grunnar på att dela regeringsmakten med SD.

Lundberg och Recabarren drivs av nyfikenhet snarare än rädsla. I sina förord framhåller de att målet inte är att skandalisera eller avslöja partiet. Snarare vill de bidra till att skildra vad som måste vara det största som skett i svensk politik på decennier. Kort sagt SD hjärta internet och internet hjärta SD, vilket tydligen gett dem massor av väljare. Och ett fåtal kvinnliga representanter, som mosas som flugor mot glastaket.

Båda reportagen är oklanderlig, undersökande journalistik och ovärderliga om man vill veta vad partiet är i dag. Jag utgår från att böckerna ligger på nattygsborden hos varje politiker som grunnar på att dela regeringsmakten med SD. Ni kanske struntar i precis allt och alla som Sverigedemokraterna har i skottgluggen. Men ni har väl ändå en personlig självbevarelsedrift? Beakta vad de är kapabla att göra mot er den dag det är ni som försöker sätta ner foten. Alla partiledare dras med en hotbild. Ett hot utifrån. Det är skillnaden. Ebba Busch Thor eller Ulf Kristersson kan ta makten i block med SD. De får i så fall förlika sig med risken att så fort galoscherna inte passar bli omhändertagna som SD-politikern Maddelen Larsson i Falköping.

Vartefter hon lärde sig om partiet blev hon livrädd för att det skulle hamna i regeringsställning. Rädd eftersom partikamraterna inte gick att lita på ”som människor”. Hon fick en lapp på vindrutan: ”DU SKA PLÅGAS DIN HORJÄVEL”. 

Inte från fienden, utan från vännerna.

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Brandvakten”.

LÄS MER – Karin Olsson: Rasismen mot flickvännen – är Karlsson förvånad? 

LÄS MER – Anna Hellgren: Skandalen i Täby avslöjar SD:s kärna

Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?