De starka känslorna tar tag alldeles för sent

RECENSION. Om man skriver en roman som är 765 sidor lång bör man ha mycket att säga. Det har Hanya Yanagihara, kring detta behöver ingen hysa någon oro. Anspråken är stora. I ”Mot Paradiset”, i kompetent översättning av Niclas Nilsson, trängs stora teman om varandra: det handlar förstås om frihet kontra ofrihet (det främsta Stor amerikansk roman-temat), sociala och ekonomiska skillnader, kolonisering, förtryck och rasism, kärlek, samt det synnerligen samtida ämnet virus.

Romanen är egentligen tre romaner i en, och alla utspelar sig kring ett hus vid Washington Square i New York. ”Washington Square” är också titeln på en av amerikansk-brittiske Henry James mest kända romaner från 1880, och det är inte en tillfällighet. Han speglar ofta sociala skillnader och kollisioner mellan den gamla världen och den nya.

Den första delen utspelar sig 1893. Huset ägs av den mäktiga familjen Bingham, och berättelsen fokuserar på den unga David, som så småningom ska få ärva huset och en stor förmögenhet av sin farfar. Nu gäller det bara att hitta en lämplig person för David att gifta sig med. Så långt kunde allting vara en Henry James-roman. Men Hanya Yanagihara för in ett kontrafaktiskt inslag. I hennes version är New York nu ”Fria staterna”. Här är samkönade äktenskap snarare regel än undantag och total jämställdhet råder mellan könen. Utopin grumlas dock något av att svarta personer inte är välkomna som medborgare, att arrangerade äktenskap är legio, att de sociala skillnaderna är enorma och att det finns något där ute som kallas kolonierna.

Tyvärr är detta kärleksdrama precis så banalt som jag här beskrev det.

Davids farfar tycker att David borde gifta sig, och han har sett ut den betydligt äldre och hederlige Charles som en lämplig make åt sin sonson. Men den känsliga och nervklena David faller i stället för Edward, en bohemisk ung musiklärare med oklar bakgrund från kolonierna. Han kan rentav vara en rejäl sol-och-vårare som bara är ute efter Davids pengar. Hur ska David nu välja, ska han följa sitt hjärta eller tryggheten?

Tyvärr är detta kärleksdrama precis så banalt som jag här beskrev det. Jag tänker först att det är ett intrikat pastischgrepp att göra det så klichéartat, men efter ett tag tvingas jag inse att nej – romanfigurerna är just så här endimensionella och ointressanta. Missförstå mig rätt – den mest banala kärlekshistoria kan bli unik om den beskrivs med rätt litterära och psykologiska verktyg. Tyvärr har inte Yanagihara någotdera i den här romanen. 

Hennes förra roman, den våldsamt populära ”Ett litet liv” sparade inte på krutet när det gällde känslor. Oavsett om man gillade den eller inte är det svårt att glömma huvudpersonen Jude och hans ohyggliga utdragna lidande. Det är lite som om Yanagihara i den här romanen har bestämt sig för att göra precis tvärtom och dra ner psykologi och känslor till ett minimum till förmån för idéer. 

I del två, ”Lipo-Wao-Nahele” befinner vi oss till en början i samma hus, men nu är det 1993. För att krångla till det lite ytterligare är det samma namn som återkommer i varje romandel, fast i nya roller. Här är David en ung man av hawaiianskt ursprung som lever med sin betydligt äldre förmögna älskare Charles. Aidsepidemin härjar staden och Charles förbereder en avskedsfest för sin döende vän Peter. Samtidigt går David och brottas med sitt förflutna, och sista delen av andra delen (hänger ni med?) berättas av Davids pappa, före detta hawaiiansk prins. 

Hon vänder och vrider på frihetsbegreppet, speglar dess villkor i olika tidsepoker.

I del tre, som heter ”Zon åtta”, är Charles en kvinna, Charlie. Den utspelar sig till stora delar år 2093, och det är sannerligen ingen rolig framtidsvision den målar upp. Olika virus (ofta tröttsamt detaljerat beskrivna) härjar över världen, New York har förvandlats till en totalitär stat indelad i zoner som inte får överträdas. Charlie har valt tryggheten (och det är man inte förvånad över med tanke på hur hennes omvärld ser ut) och lever därför i ett kärlekslöst äktenskap. I berättelsen om henne vävs gamla brev från hennes älskade, numera avrättade, farfar in. Här känner jag för första gången att personteckningen får något slags relief. Några känslor som tar tag på riktigt. Men det sker tyvärr alldeles för sent.

Ja, Yanagihara har mycket att säga. Hon vänder och vrider på frihetsbegreppet, speglar dess villkor i olika tidsepoker. Säkert är det här en roman som skulle vinna på att läsas om. Men sannolikheten att jag skulle ge mig på detta romanschabrak en gång till, med dess schablonartade persongalleri och ofta rätt tomskramlande ordmassor är tyvärr lika med noll. Så mycket lyckades den aldrig fånga mitt intresse.

Annina Rabe är litteraturkritiker på Expressens kultursida.

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.