Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De sexuella begären avslöjar vilka vi är

Kristofer Folkhammar.Foto: Samuel AD Martín / Lejd
”I takt, i natt”.
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

I ”I takt, i natt” fortsätter Kristofer Folkhammar på det inslagna spåret från ”Magisterlekarna”. Martina Montelius läser omistliga knulldikter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Barnen i Elsa Beskows ”Hattstugan” har vuxit upp och börjat gå på knullklubb. Det må låta hädiskt, men det är min första association när jag läser Kristofer Folkhammars nya diktsamling ”I takt, inatt”, illustrerad av den moderna, sexual-existentiella poesins gudfader Leif Holmstrand

”Heter det ännu bromsa / när du sväljer spegeln i nattens djup / heter det förresten testa / när du skrubbar skuggan i bröstet / heter det kunde växa / heter det liten läxa”

Folkhammar rimmar i sina dikter, precis som Holmstrand ibland har gjort. Och just detta: knullskildringar på skickligt naivistisk, rimmad vers, blottar flera väsentliga sanningar om livet. 

Exempelvis: i någon mening är det alltid vår egen spegelbild vi sätter på. Oavsett om det gäller en omskakande avsugning i absolut samhörighet med någon vi aldrig mer kommer att träffa, eller samma gamla livssmitta som överförs mellan två människor som är gifta med varandra sedan 50 år, men kanske inte har uthärdat varandra, på riktigt, på ett par decennier. 

Båda delarna kan vara ”kärlek”, vill jag mena. Eftersom båda situationerna höjer den obönhörliga ensamheten över vardagsrutinen det innebär att knulla en främling, oavsett om det är en helt ny främling eller den gamla vanliga. 

Och i de sexuella yttringar som ofta missförstås som ytliga kan ett bråddjup blottas.

Folkhammar började snida på temat i sin förra bok, romanen ”Magisterlekarna: Sodomitisk melodram”, och det är tydligt att budskapet växer när det får snöra av sig den mångordiga prosaformen och koncentrera sig på det väsentliga. 

Ytterst kan en människa inte vara annat än ensam. Men den som avtäcker sin kåthet för en annan utsätter sig för en lika stor risk att förlora sin livsviktiga ensamhet som den som skriver och publicerar en dikt. 

Eftersom sexualiteten, den akuta, den i dvala försjunkna, den utnyttjade och den förälskade, är en lika oupplöslig del av oss som vår barndom, eller vår död. Och i de sexuella yttringar som ofta missförstås som ytliga kan ett bråddjup blottas som det förment romantiska älskandet inte kommer åt. Din dröm om att låta dig falla. Din dröm om att skada dig själv, och göra det med något som liknar glädje. Din dröm om att rädda dig från din smärta. Hur omöjligt det än är. 

Poesiformens disciplin tvingar Folkhammar att konfronteras med vidden av sin begåvning. Det hörs så tydligt i dikterna: han har den ofrånkomliga genmutation, eller vad det nu är, som skapar en författare. Oförmågan att skriva utan att slå undan benen för sin läsare och försätta henne i hjälplöst tillstånd. Tills hon reser sig igen, förklarad. 

Mäster Holmstrands förtvivlade illustrationer ropar varningar mellan sidorna, men det är för sent. En nödvändig poet har landat. 

 

 

LYRIK

KRISTOFER FOLKHAMMAR

I takt, inatt

Lejd, 76 s. 

 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.