De lägger rasismen i Europa under lupp

LITTERATUR | RECENSION. En återkommande kritik kring debatter om rasism är att de är alltför amerikaniserade – de utgår från en värld eller verklighet, en historia eller struktur som inte kan appliceras på Europa eller Sverige. Uppfriskande nog ges nu två böcker ut på svenska om just detta ämne, där båda är skrivna av och utgår ifrån två europeiska författare och perspektiv.

Koko Hubara och Reni Eddo-Lodge är bägge unga och icke-vita och deras böcker har sin grund i varsinn blogg. Författarna har hyllats i sina hemländer, men deras verk är ganska olika. 

Koko Hubara är en finsk journalist med ursprung i Jemen. "Bruna Flickor" är en samling essäer, om alltifrån vithetsnormer i Finland och hennes kärlek tlll hiphop till hur sexuella övergrepp rasifieras. Det är en lite snårig bok, laddad vid känslor, vid det tvetydiga, vid skiftande perspektiv av att vara både offer och förövare, att befinna sig i något slags mittemellan och ännu inte riktigt försonats med denna position.

Exotifiering

Snårigheten är både bokens styrka och brist. Brist: när den å ena sidan ska tydliggöra hur hon som brun rasifieras annorlunda och har ett överläge gentemot svarta människor, samtidigt som nästan all akademisk kunskap i boken liksom populärkulturell identifiering sker via svarta människor och svartheten som symbolik. Det finns uppriktiga försök att göra upp med detta, att problematisera detta, men tyvärr utforskas det inte fullt ut. Vad hypervisualiteteten innebär, exotifieringen som Hubara ifrågasätter sig själv för att utnyttja, undersöks aldrig så grundligt som den förtjänar.

Styrka: när hon stannar vid detta såriga, den dubbla positionen (som egentligen är alla människors, men på olika sätt) av att vilja se men vika undan med blicken. När hon skriver om Jemen, det hemland ingen familjemedlem bott i på många generationer. Eller om Israel där släkten nu finns, och hur de blivit ockupanterna. Om Palestina och vad den konflikten gör henne till. Då finns en sårbarhet, ett ödmjukt undersökande, som är lika ovanligt som oemotståndligt.

Att läsa brittiska Reni Eddo-Lodge är däremot som att dricka ur ett porlande vattendrag, friskt och glasklart. Det finns en politisk stringens som löper genom varje sida, som lyckas avmystifiera beteenden och händelser och kalla dem vid sina rätta namn som nästan känns magisk.

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Slaveriet får en mänsklig röst 

Vithetens position

Eddo-Lodge utgår från den samtida engelska debatten, kopplar den till historien, till det brittiska samväldet. Till svarta människors historia i England, präglad av först slaveri och därefter öppen diskriminering, rasistiskt våld och ibland även lynchningar. Bokens verkliga kvalitet ligger i att Eddo-Lodge är så begåvad på att peka ut vitheten, inte som ett flummigt eller normkritiskt nonsens, utan som en position, ett sätt att organisera samhället och snedfördela resurser.

För bortom till synes skiftande diskussioner om alltifrån vit feminism till ett plötsligt värnande om vit arbetarklass (från människor som aldrig brytt sig om arbetarklassen tidigare) handlar det om att skydda majoritetens maktövertag. Kritik mot vithet blir alltid ett upplevt angrepp på den egna personen.

Kanske är det titeln som fått svenska kritiker att slå bakut, kanske är det att Eddo-Lodge utan att vara särskilt radikal faktiskt berör hur ras och klass hänger samman och skriver från en stark svart, brittisk utgångspunkt. 

Storbritannien

Jag skulle inte påstå att författaren är så djupdykande eller så förbannad som man kunnat önska, däremot beskriver hon hur klassamhället i Storbritannien förändrats, hur den ”traditionella” arbetarklassen inte längre befinner sig på den absoluta botten, utan ofta äger sina hem och har fasta anställningar. Långt nedanför dem hittar vi däremot migranter och deras barn – i serviceyrken och osäkra anställningar. I en rapport citeras att hälften av barnen till svarta och minoriteter lever i fattigdom.

Att värna vita arbetare framför dem, i stället för att försonas med tanken att arbetarklassen numera är blandad och till stor del rasifierad, är att göra vad fackförbunden gjorde tidigare (det kan man också läsa om i boken!) och det valet står en uppenbart fritt. Men att som Lidija Praizovic (Aftonbladet, 13/11) tro att man gör något verkligt radikalt genom det, är i bästa fall naivt. 

Om man vill veta mer om den rasifierade medelklass som enligt Praizovic ”växer så det knakar” i svensk kontext gör man nog bäst i att undvika den nyutgivna rapporten om "Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden", framtagen på uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholm. 

Där kan man bland annat läsa att för att komma upp i samma disponibla inkomst som övrig befolkning med enbart gymnasieexamen, behöver afrosvenskar en forskarutbildning. 

Det går bra nu.

LÄS MER – Per Wirtén: Demokratin är hotad av rädda vita människor

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.