Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De goda klimatkämparna står honom upp i halsen

Jonathan Franzen. Foto: Bjørn Opsahl / © Bjørn Opsahl
Foto: OLLE SPORRONG

Jonathan Franzens senaste essäsamling är en depressiv blandning av klimat och litterär sympati. 

Ulrika Kärnborg uppskattar temperamentet hos den provocerande författaren. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag har aldrig förstått mig på fågelskådning, särskilt inte den typen som utövas inom subkulturen kryssare. 

Varför ägnar så många män, och en hel del kvinnor, stora delar av sin fritid åt koldioxidstinna resor över hela jordklotet för att bocka av sällsynta fågelarter på långa listor? På vilket sätt är den typen av ornitologi ens möjlig att förena med kärlek till naturen, de olika ekosystemen och deras bevarande mitt under pågående klimatkris, eller till fåglarna själva, dessa minidinosaurier som gång behärskade jorden?

”Här slutar världens ände”, den hyllade amerikanske romanförfattaren Jonathan Franzens tredje essäsamling, verkar tillkommen delvis för att besvara de frågorna. Men boken är förstås inte bara ett försvarstal för en udda hobby, den är också ett sofistikerat och inte så lite brutalt angrepp mot vår tids fixering vid klimatfrågan. 

Författaren är helt enkelt fruktansvärt irriterad över meningsfränderna i den ”liberala bunkern”, som i stället för att försöka arbeta småskaligt med att rädda ekosystem och djurarter (läs fåglar) de finner i sin närmiljö, intalar sig att de kan stoppa glaciärsmältningen genom att ordna möten på tjusiga hotell runtom i världen. Exit Davos.

Var hittar man essäns rötter, frågar sig Franzen, om inte i just skönlitteraturen?

Franzen, som brukar beteckna sig som en självmedicinerande svenskättling med depressiv läggning, är djupt pessimistisk om framtiden. Upplysningens stora förhoppning, skriver han grinigt, ”nämligen att det mänskliga förnuftet skulle göra det möjligt för oss att överskrida våra evolutionära begränsningar” har kommit på skam tidigare, ”men det är först nu, i och med klimatfrågan som den förhoppningen har krossats helt”.

Som tur är, eftersom helheten annars skulle bli för mörk, innehåller ”Här slutar världens ände” även en rad lysande och inspirerade texter om helt andra ämnen: fotografi, vad som gör Philadelphia till USA:s tråkigaste storstad, om David Foster Wallace och Edith Wharton, samt om vikten av att kunna känna litterär sympati. Vilket inte förtar intrycket av att essäisten Jonathan Franzen, ojämn och provocerande, har ett helt annat temperament än den flyhänte och närmast uppsluppne författaren till romaner som ”Tillrättalägganden” och ”Frihet”.  

Fast i grunden kanske skillnaden inte är så stor som den verkar. För var hittar man essäns rötter, frågar sig Franzen, om inte i just skönlitteraturen? Denna litteratur som, till skillnad från de subjektiva mikronarrativen i vår tids sociala medier, utmanar läsaren att ställa frågan om du kanske själv har lite fel, eller kanske fullständigt fel – ”och att föreställa dig varför någon annan skulle kunna hata dig”.

ESSÄ

JONATHAN FRANZEN

Här slutar världens ände

Översättning Johan Nilsson

Brombergs, 233 s. 

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.