De finner gemenskap i klassisk musik och sex

RECENSION. En undergångsroman, en ramberättelse om en kärlekssaga utan fasta ramar och historisk tidsdikt är den DDR-födda Jenny Erpenbecks bok ”Kairos”. Grekiska för ett avgörande ögonblick och en olympisk gudom med lock i pannan.

En lock, oemotståndlig, faller också ner i pannan på Hans, en bildad herre född 1933, som barn medlem i Hitlerjugend. Men när han stöter ihop med och ögonblickligen förälskar sig i den 34 år yngre 19-åriga Katharina vid Alexanderplatz är han en östtysk etablerad författare och radioman.

Katharina – vars karriär i mycket liknar Erpenbecks egen – faller pladask för denna familjefar med en rad älskarinnor bakom sig. Men att lämna fru och son kommer inte på fråga.

De älskande är från privilegierade familjer och finner gemenskap inte minst i klassisk musik. Samt sex, allt hämningslösare sedan Hans har visat henne erotiska serier med bdsm-inslag.

Lika vanvettig och splittrad som kärleksaffären blir är Erpenbecks samhällsskildring mellan 1986 och 1990, då återföreningen mellan Förbundsrepubliken och Östtyskland skedde. Eller destruktionen, rentav annekteringen av DDR?

Innan dess går de till den legendariska restaurangen Ganymed, där pianisten liknar dramatikern Heiner Müller. Det gör också Hans i flera avseenden. Bland annat i att han ”nästan” undertecknade petitionen mot Wolf Biermanns medborgarskapsförlust 1976. Müller gjorde det, men kom överens med Stasi att det inte skulle offentliggöras.

”Kairos” är en rysk Matrjosjka eller en gyllene lökkupol ruttnande inifrån.

Hans blir efter nazismen glödande kommunist men senare, (nästan osynligt …), tvivlande och kluven. Så även Katharina. När hon får fara till Köln för att hälsa på sin mormor både förskräcks och förtjusas hon av friheten och konsumismen i väst. En resa som inte är den enda.

Hon åker till Budapest, förvånas där över privata affärer. Hon köper kläder och den okända grönsaken aubergine, som hon vid hemkomsten bjuder Hans på. Detta hemma hos honom när fru och son är borta, rörande på ett smått masochistiskt vis – ty Hans är verkligen en skitstövel, om än inledningsvis len i truten. Men Katharina är ingen mes. Hon börjar arbeta med scenografi och teckning på teater i Frankfurt am Oder och hamnar i lag med en yngre kille. ”Otrohet”, enligt Hans Rövhål.

Men visst är det romantiskt med det gemensamma lyssnandet på Mozart, Bach och Chopin. Och på besök i Moskva, denna glänsande stad där Hans glatt citerar Lenin: ”Kommunism är lika med sovjetmakt plus elektrifiering av hela landet.”

Murfallet närmar sig och sker. Såväl den amorösa som politiska ambivalensen ökar. Väl i Västberlin tar paret inte emot välkomstpengarna och ser med förakt på bankköerna där folk inte förstår att ”de samtidigt med sitt eget skinn sålde även sitt eget land”.

”Kairos” är en rysk Matrjosjka eller en gyllene lökkupol ruttnande inifrån. En kvantitet som övergår i kvalitet, för att prata med Engel i ett kemiskt resonemang om bakfylla. En vacklande docka stöttad även av Ulrika Wallenströms stilsäkra översättning.

Nina Lekander är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.